Ortodoxa Kyrkor - Swedish Flowers of Orthodoxy 1

https://orthodoxsmile.blogspot.com

Orthodox Smile

Ortodoxa Kyrkor

Swedish Flowers of Orthodoxy 1

ORTHODOX CHRISTIANITY – MULTILINGUAL ORTHODOXY – EASTERN ORTHODOX CHURCH – ΟΡΘΟΔΟΞΙΑ – SIMBAHANG ORTODOKSO NG SILANGAN – 东正教在中国 – ORTODOXIA – 日本正教会 – ORTODOSSIA – อีสเทิร์นออร์ทอดอกซ์ – ORTHODOXIE – 동방 정교회 – PRAWOSŁAWIE – ORTHODOXE KERK - නැගෙනහිර ඕර්තඩොක්ස් සභාව – СРЦЕ ПРАВОСЛАВНО – BISERICA ORTODOXĂ – GEREJA ORTODOKS – ORTODOKSI – ПРАВОСЛАВИЕ – ORTODOKSE KIRKE – CHÍNH THỐNG GIÁO ĐÔNG PHƯƠNG – EAGLAIS CHEARTCHREIDMHEACH – ՈՒՂՂԱՓԱՌ ԵԿԵՂԵՑԻՆ / Abel-Tasos Gkiouzelis - https://orthodoxsmile.blogspot.com - Email: gkiouz.abel@gmail.com - Feel free to email me...!

♫•(¯`v´¯) ¸.•*¨*

◦.(¯`:☼:´¯)

..✿.(.^.)•.¸¸.•`•.¸¸✿

✩¸ ¸.•¨

De eukaristiska bönerna (de troendes liturgi) är det heligaste momentet under den gudomliga liturgin. Det är här man skall stå upprätt och vara närvarande. När prästen knäfaller bör man inte sitta ner.

Eukaristiska mirakler inom ortodoxin förstås inte som “bevis” i västerländsk mening utan som förstärkningar av tron för de som tvivlar eller för att Gud vill visa Sin närvaro konkret. Den ortodoxa kyrkan lär att varje liturgi är ett mirakel, även utan synliga tecken:

“Brödet blir Kristi kropp och vinet blir Hans blod genom den Helige Andes nedstigande – inte som symbol, utan i verklighet.”

Exempel på eukaristiska mirakel under historien.

1. Miraklet i Lanciano (700-talet, Italien – innan schismen)

• Ursprungligen ett basilianerkloster under östlig lydnad (grekisk rit).

• En tvivlande präst såg hur brödet blev synligt kött och vinet blev synligt blod under konsekrationen.

• Detta mirakel har bevarats och studerats vetenskapligt i modern tid – köttet visade sig vara hjärtvävnad.

• Även katolska kyrkan erkänner detta, men det började under östlig-ortodox inramning.

2. Miraklet på Athos – St. Johannes Chrysostomos’ diskos.

• I St. Dionysiou-klostret på Athos finns en diskos (oblatfat) där man vid liturgin enligt traditionen ser blodsdroppar från tidigare gudomliga mysterier.

• Man vördar denna diskos som en helig relik, och munkar vittnar om upprepade tecken kopplade till den.

3. Miraklet i Kievo-Petjerskaja Lavra (1100-talet, Ukraina)

• En munk uppmanades i vision att gräva upp ett gammalt relikskrin – i det fanns intakta liturgiska gåvor: bröd och vin som fortfarande var oförstörda.

• Detta tolkades som ett tecken på mysteriets verklighet och helighet.

4. Helige Basileios den Stores eukaristiska under (300-talet)

• I en liturgi för en fattig kvinna som inte hade något att ge, bad Basileios om Guds ingripande.

• En gyllene myntduk dök upp på altaret, vilket räckte till att försörja kvinnan.

• Detta är ett eukaristiskt mirakel i bredare mening – där Gud griper in direkt genom mysteriet.

5. Ryska mirakel: Novgorod och Rostov (medeltid)

• Flera helgon (bl.a. helige Nikolaus av Pskov) har vittnat om att se brödet pulsera som kött eller att vinet blev levande blod i kalken under liturgin.

6. Modernt vittnesmål – Rumänien (1900-talet)

• En enkel präst i Rumänien såg hur brödet började blöda efter att han hade tvivlat i sitt hjärta på realpresensen.

• Biskopen bekräftade händelsen, men bad honom att inte sprida det öppet, eftersom tron inte ska bero på under.

Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Jesus sa till honom: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kan komma till Fadern utom genom mig.’”

Helige Evangelisten Johannes 14:6.

Den yttersta sanningen är noetisk, inte dianoetisk.

Vad menas med detta? Det finns mängder med dianoetiska/ rationella definitioner och tolkningar av sanningsbegreppet, alla ytterst vetenskapsfilosofiska.

I ortodoxin avvisas inte dessa rationella vägar till sanningen. Däremot kompletteras de med den noetiska metoden där sanningen är ett andligt seende och nous sinnet för detta seende.

Detta kan förklaras på följande sätt:

Jesus Kristus är en historisk person och någon som man därför kan studera utifrån de elva (till Nya Testamentet) externa källorna om hans liv och gärning. Dessa källor är romerska, judiska och oftast kritiska till den kristna tron. Ändå är de goda källornrill vad de första kristna trodde, hur de firade liturgi mm. Dessa källor är tillsammans med evangelierna på en nivå föremål för en rationell historisk undersökning.

När man emellertid närmar sig Kristus noetiskt öppnar dels inte bara evangeliet upp fler och djupare nivåer av andliga insikter, man får tilll sist skåda Sanningen som person. Man förstår då var Kristus menade när Han talade om nous: Saliga äro de renhjärtade för de skall SE Gud. Man förstår då också varför Han själv ÄR sanningen och hur detta hör samman med Guds namn.

Noetisk teologi utesluter inte rationalitet men transcenderar den. Vi är inte kallade att bara bekänna ett rationellt försanthållande, vilket kan vara bra som en bit på vägen, utan att skåda sanningen.

Av samma anledning transcenderar ortodoxin filosofin.

Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Ett återkommande andligt råd i Filokalia är att utveckla ett sinnelag där man dagligen tackar Gud för skapelsens skönhet, för livets goda, för möjligheten av vänskap och för allt det Kristus ger oss genom kyrkan. Från denna punkt är det lättare att förlåta och att snarare vara irriterad på andlig sjukdom än på andligt sjuka människor där flertalet inte är upplysta.

Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Innan måltiden börjar böjer sig själen djupt inför Givaren av allt gott

Denna mat är en barmhärtighet från ovan,

fastän vi är ovärdiga.

Medan detta bord är fyllt,

hungrar många av Dina barn, o Herre.

Må hjärtat inte glömma.

Må själen genomborras av medlidande.

Tacksägelsen stiger, inte bara från läpparna,

utan från själens djup.

O Kristus, vår Gud,

välsigna denna måltid och dem som arbetat för den.

Helga maten, när den vår kropp, upplys vårt hjärta.

Förbarma Dig över de fattiga, de hungrande,

de ensamma och dem i smärta.

Sträck ut Din mäktiga hand, o Herre,

och förse dem som är i nöd.

Sänd tröst till de sorgsna,

och dagligt bröd till det tomma bordet.

Mätta världen med Din kärlek,

och fräls oss genom Din nåd.

Ty Du är Livets Bröd,

och Dig tillhör all härlighet,

tillsammans med Fadern och den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheternas evigheter.

Amen.

Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Juni 2025: Mel Gibson besöker det serbiska klostret Hilandar på Athos/ det heliga berget.

Jag hoppas att Mel Gibson konverterar till ortodoxin. Han har lidit andligt under mycket lång tid nu i avsaknad av fullheten.

Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

I ortodoxin är vi inte kristna primärt för att FÅ någonting (i världen) utan för att genom nådens läkemedel och bönen BLI vad Gud skapade oss till.

Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

1789 och 1917

Det som förenade den kristna civilisationen från Romarrikets kristnande från Kejsar Konstantin fram till dess sista fas i och med den franska revolutionen 1789 var tron på Logos som på grekiska betyder ord, ordningssammanhang och grund, det vill säga tron på att det finns en förklaring till världen som vi kan studera och få kunskap om, en vishet och en ordning på vilken vi bygger samhället, lagarna och politiken. Denna grund bakom världen kunde utforskas via vetenskap och få en ontologisk förklaring via teologin och filosofin. Genom visheten och logiken trodde romarna att man kunde komma fram till vad som var juridiskt rätt och fel och formulera detta i lagar. Man kan säga att romarnas praktiska kynne omsatte klassisk grekisk filosofi till konkreta rättsprinciper. Kristendomen förkunnade i sin tur att Logos, som alltså även betyder Ordet och i teologin anspelar på Guds vishet, hade blivit människa i Jesus Kristus och blivit en del av människans historia och till det inkarnerade Logos ära byggde grekerna det arkitektoniska mästerverket Hagia Sofia, den Höga Vishetens katedral, i Konstantinopel. Geografiskt kom det vi känner som Europa idag att växa fram genom en utdragen kamp mot invasionsarméer vilka vid upprepade tillfällen invaderade Europa i både väster och öster. Den östromerske kejsaren Manuel II Paleologus beskrev i detta sammanhang en av de grundläggande skillnaderna mellan kristendom och islam som skillnaden mellan tron på en Gud som handlar genom Logos och tron på en Gud som inte var bunden av sitt eget ord och sina egna lagar och således kunde ändra sig och komma med nya bestämmelser som upphävde de tidigare. Där kristendomen från början inte var en ”textreligion” (Bibeln består av skrifter som sattes samman med varandra först efter 300 talet och de första kristna hade inte tillgång till hela Nya Testamentet då dessa skrifter var utspridda i olika delar av världen) utan en tro på Gud talande genom sitt Logos som människa i Jesus Kristus, överläts det också åt människan att stifta lagar utifrån hennes förnuft och där hon kunde förhålla sig till olika tidsepoker, kulturer och traditioner på ett varierande sätt. Människans samvete upplyst av den kristna etiken i förening med hennes förnuft gavs autonomi att tolka rätt och fel. Det fanns till exempel inga bestämda straff givna på förhand.

Kristendomen förkunnade dessutom att människan var fri och ägde en fri vilja. Hon var inte bestämd av ett öde utan personligen ansvarig för sina handlingar. En ny människosyn utvecklades som värderade människans värde som person. Under förföljelserna från den romerska statsmakten åberopade man samvets- och religionsfrihet. När kyrkans ledare senare samlades i kyrkomöten, koncilium, rådde fria diskussioner om vad som var den ortodoxt kristna tron.

Det är en missvisande bild att se på de franska och ryska revolutionenerna som något som bara inträffar under enstaka årtal som 1789 respektive 1917. Den franska revolutionen kan till exempel ses som en process som börjar innan 1789 och slutar med fredsfördraget 1815. Ur ett annat perspektiv kan revolutionen från 1789 och 1917 tolkas som en och samma fortlöpande revolution. Revolutionen 1917 avslutas sedan inte heller detta år utan sträcker sig åtminstone fram till 1935.

Den kristna kritiken av ”1789” kan delas in i flera olika aspekter och där det revolutionära våldet endast är en. En annan är hur staten ockuperar civilsamhället med politiska ideologier genom att först bryta ner kristendomen i det offentliga rummet. Ordnar, kyrkor, sjukhus, universitet, skolor och gillen som tillhörde kyrkan i Frankrike övertogs av staten som härigenom öppnade upp för att den nya överheten kunde omforma dessa efter de politiska ideologierna. Visst talade man dessutom om vetenskap, en ny tideräkning och förnuftets triumf över kyrka och Gud, men som Nietzsche senare uttryckte det så innebar bristen på Gud enbart att människan som kompensation tycktes bli ännu mer religiös. 1789-års ordning öppnade för möjligheten att projicera den politiska drömmen (en nyhedendom) på staten.

Något som brukar förtigas är därutöver jakobinernas och Maximilien de Robespierres massmord på sannolikt över 300 000 invånare inkluderande barn och kvinnor i Vendée. Det borde påpekas att det finns olika bedömningar av hur många som fick sätta livet till. Några uppskattar antalet dödade som högre, andra som lägre. De som gjorde uppror i Vendée var bönder, borgare och adel som tillsammans sökte enhet för att bevara den romersk-katolska trons offentliga ställning i samhället. De ville också ha ökad makt att styra sig själva lokalt och var motståndare till den republikanska enhetstanken. Robespierre iscensatte det första massmordet i modern tid och beordrade att inget människoliv skulle andas i Vendée, alltså inte ens spädbarn. Kropparna ville han dessutom skänka till den moderna vetenskapen. Vi har därutöver förstatligandet av jordegendomar, kyrkobyggnader, kloster, skolor, sjukhus och korporationer, vi har giljotinen, politiska mord och förstörelsen av Frankrikes katolska kulturarv. 1789 var början på den tsunami som skulle mynna ut i 1848 års revolutioner och i revolutionen i Ryssland 1917. Tillsammans satte dessa revolutioner prägel på 1900-talet och företrädarna för de politiska ideologiernas masslakt på människor som inte ”passade in” i deras ideologiska drömlandskap.

I likhet med den franska revolutionen förklarade Lenin att all kyrklig egendom skulle konfiskeras av staten. Som andlig motåtgärd gjorde den ortodoxt kristne kyrkoledaren, Patriark Tikhon, tre saker: 1.) Den 19:e januari 1918 deklarerade Tikhon att bolsjevikpartiets medlemmar var exkommunicerade vilket innebär att de är uteslutna från kyrkans gemenskap (något ironiskt med tanke på att de ledande bolsjevikerna inte var kristna). 2.) Han gav rysk-ortodoxa biskopar i utlandet mandat att skapa autonoma församlingar och uppmanade människor att söka sig bort från den nya staten och 3.) Han uppmanade alla ortodoxt kristna att bevara tron intill döden och att bekämpa bolsjevismen.

Som gensvar eskalerade förföljelserna. Bara några månader efter patriark Tikhons exkommunicering hade över 1000 präster och biskopar mördats tillsammans med ännu fler församlingsmedlemmar. Vid årets slut hade 579 kloster stängts ned eller demolerats och dess nunnor och munkar mördats. Vi talar här om allt från mindre kloster med ett hundratal residenter till kloster med flera tusen religiösa utövare. Det finns osäkra uppgifter om hur många som fick sätta livet till. Mellan 1921 och 1928 fortsatte terrorn. Efter att ha avvisat en vädjan om religionsfrihet och trots folkliga protester mot myndigheternas religionsförföljelser mördades under dessa år 6775 präster. 1921 deklarerade även bolsjevikerna att ateism var nödvändigt för medlemskap i partiet. Lev Trotsky ville få patriark Tikhon mördad, vilket Lenin hindrade eftersom han fruktade för konsekvenserna. Istället satte man Tikhon i fängelse och försökte överta den ortodoxa kyrkan inifrån genom att förändra dess kristna budskap och göra den tandlös och regimtrogen. 1922 gör myndigheterna om klostren på Solovkiöarna till regimens första koncentrationsläger. Koncentrationslägret användes mot ortodoxt kristna utövare och regimkritiker. Mellan 1917-1935 arresterades och mördades totalt 130 000 präster varav 95 000 arkebuserades.

Det fanns även en tidig resning mot bolsjevismen som påminner om Vendée. 1920-1921 reser sig bönderna i regionen Tambov-Oblast och delar av Voronez mot bolsjevismen. Uppskattningsvis deporterades 100 000 bönder och deras familjer och av dessa arkebuseras 15000. Detta var början på Gulaglägren. Gulag kom att bli det största slavläger som världshistorien har sett. Massakrer förekom regelbundet på fångarna.

Självklart var l´ancien regime innan 1789 och Ryssland innan 1917 inte utan brister. Man kan dock inte förstå revolutionerna rätt om man inte tar hänsyn till skillnaden mellan land och stad. Svält och orättvisor ifråga om privilegier hade en annan form i storstäderna och i synnerhet i Paris. Även om genomgripande reformer behövdes i hela samhället måste man ta hänsyn till en mer komplex verklighet. Det jag vill fånga in var att revolutionerna på ett ideologiskt plan däremot inte alls hade en djup folklig förankring i hela landet. Det fanns ett motstånd på sina håll mot att överge den ordning som vilade på kristen tro och tradition.

Den mest relevanta skillnaden mellan de kristna monarkierna och de politiska ideologerna som föddes 1789 är att kyrkan alltid varit bistert medveten om att monarken är en syndare och att makten alltid riskerar att korrumperas. Man var medveten om att de styrande hade en skuggsida oavsett deras retoriska yttre, medan de politiska ideologierna snarast handlat om att förändra världen än att utveckla goda politiska ledare. Deras moral har istället handlat om ideologisk rättvisa. Just den eller den versionen av kommunismen kommer att lyckas och man antar att man själv har bättre moraliska förutsättningar för att lyckas skapa det goda samhället än de kristna monarkerna enbart för att man skruvat till socialismen på ett sätt som låter bättre än andra versioner.

Om vi jämför ca 1450 år av kristet styre med ca 200 år av politiska ideologier finner vi att vågskålen ifråga om atrociteter å de sekulära ideologiernas sida redan vägde tyngre vid mitten på 1900-talet, alltså efter cirka ett och halvt sekel. Ingen kristen monark under medeltiden var totalitär eller fantiserade om en stat som den sovjetiska. Ingen kristen medeltida monarki sände miljoner till dödsläger. Kyrkan var därtill alltid bistert medveten om att monarken är en syndare och att makten alltid riskerar att korrumperas. Man var medveten om att de styrande hade en skuggsida oavsett deras retoriska yttre, medan de politiska ideologierna snarast handlat om att förändra världen än att utveckla goda politiska ledare. Där kristendomen har betonat värdet av goda karaktärer hos de styrande har de politiska ideologierna främst betonat ”goda åsikter”.

Dygd har ersatts av politisk korrekthet.

Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Om frihet, påbud och förbud i apostolisk ortodoxi

När man kommer in i ortodoxins tankevärld och tar tron med det allvar som egentligen förutsätts, märker man flera aspekter som rör frihet, påbud och förbud. Till sist integreras detta då man praktiserar ortodoxin (ortopraxis).

Om vi börjar med friheten finns i alla tider personer som vill införa märkliga lagar och regler som inte hör hemma i ortodoxin. Exempel på detta är att mer eller mindre stränga individer hittat på regler som inte hör hemma i kyrkan. En sådan sak kan vara om någon skulle få för sig att förbjuda festivaler som kyrkan de facto tillåter. En annan att man inte skall studera vissa ämnen, inte äta viss kost etc. Här uppmanar texterna oss till frihet.

Galaterbrevet 2:4

“Detta därför att några falska bröder hade nästlat sig in för att spionera på den frihet vi har i Kristus Jesus, för att sedan göra oss till slavar.”

Exempel på detta är om någon dåligt informerad person skulle få för sig att kritisera dem som firar midsommar, kräftskiva, oktoberfest eller traditionellt julfirande. Däremot deltar man självklart inte i riter som är hedniska eller tillhör en annan religion. Exempelvis är Halloween oförenligt med ortodox andlighet

Det finns samtidigt påbud som bör efterföljas i den mån man kan. Exempel på påbud är att man inte har shorts i kyrkan och att man täcker sina armar och axlar. I flera kyrkor är det också brukligt specifikt för kvinnor att täcka sitt hår inne i kyrkan i enligt med Bibelns direkta uppmaning. 1:a Korinthierbrevet 11:5–10:

”Men varje kvinna som ber eller profeterar utan att ha något på huvudet vanärar sitt huvud, det är som om hon hade rakat sitt hår. Ty om en kvinna inte bär huvudbonad, kan hon lika gärna låta klippa av sig håret. Men eftersom det är en skam för en kvinna att ha håret avklippt eller rakat, bör hon ha något på huvudet.”

Andra påbud rör fastan, bönelivet och självklart efterföljelse av Guds bud vilka förstärkts genom Bergspredikan och i synnerhet saligprisningarna.

Exempel på direkta förbud är att undvika mat offrad till andra gudar och blodmat. Apostlagärningarna 15:28–29:

“Den helige Ande och vi har nämligen beslutat att inte lägga någon större börda på er än detta som är nödvändigt: att ni avhåller er från kött som offrats åt avgudar, från blod, från kött av kvävda djur och från otukt.” Detta beslut upprepas också i Apostlagärningarna 21:25. Det ses som ett direkt och permanent påbud från Kyrkans första koncilium. Det har därtill bekräftats av det femte ekumeniska konciliet. Detta förbud har i modern tid tolkats som förbud mot att äta halal, liksom blodmat som blodpudding.

Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Helige Johannes Maximovich av Shanghais (+1966) mirakulösa räddning av ett barn

Det hela utspelade sig i Shanghais slum. En sen kväll beordrar helgonet sin assistent att köpa en flaska vodka varpå Johannes tillsammans med assistenten beger sig ut i slummen. Johannes visste enligt sin assistent precis vart han skulle gå i mörkret genom slummens gator och gränder.

Efter ett par timmar hör de ett svagt gnyende från en bebis. Bebisens far hade dödat barnets mamma och var på väg att slänga bebisen i en soptunna. Snabbt tog helgonet vodkaflaskan och erbjöd den som utbyte för bebisen, vilket mannen omedelbart tackade ja till. Flickan som räddades fick sedermera växa upp först på barnhemmet i Shanghai och efter kulturrevolutionen i ett familjehem i San Francisco.

Det var med den andligt-noetiska blicken som helige Johannes kunde veta vart han skulle befinna sig den kvällen och hur och var flickans liv skulle räddas.

Helige Johannes liv rymmer flertalet liknande berättelser och vittnar om en andlig klarsyn som påminner om ökenfädernas andliga liv där liknande mirakulösa berättelser finns återgivna.

Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Helige Johannes av Shanghai och San Francisco (+1966) var mycket aktiv för den ortodoxa missionen

Under sin tid i Frankrike återskapade helgonet antika västerländska ortodoxa riter (alltså liturgier) som gått förlorade på grund av katolicismens innovativa anda.

Han upplyfte därutöver venerationen för glömda helgon i västerlandet, exempelvis keltiska helgon som Columba, Patrick, Gwen, Ninian och Aidan.

Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Helige Johannes Maximovich av Shanghai och San Francisco (+1966) var ett av 1900-talets stora helgon. Han räddade flera barn från kulturrevolutionen i Kina. När han anlände till San Francisco hade han med sig barn han räddat. Några av dessa blev sedermera munkar, nunnor och präster.

Helige Johannes var också känd exorcist. Han hade fått den särskilda nådegåvan att befria många som var under inflytande av demoniska energier och besatthet.

Han är också känd som andlig fader åt Seraphim Rose. I Seraphim Roses biografi står mycket matnyttigt om helige Johannes och ortodoxin under 1900-talet.

Hos helige Johannes finner man äkta ortodoxi. Denna ortodoxi kan inte läras ut på en folkhögskola utan kultiveras efterföljande kyrkan samlade andliga skatter.

Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Som ortodox kristen finns ingen konflikt mellan å ena sidan noesis/ det andliga sinnet för direkt erfarenhet av det gudomliga/ en sakramental och transformativ inre upplysning som agerar i harmoni med moral och liv, och rationellt studium av verkligheten/ vetenskap och teknologi, å den andra. De kompletterar varandra.

Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Sju andliga tecken på att man lever i Gud

Det första tecknet enligt helgonen är kärleken till Gud och att man inte bara undviker synden av fruktan för domen, utan hatar synden av kärlek till Gud, eftersom man förstår att synden skiljer och orsakar separation från Honom som är livet, ljuset och glädjen. Som David säger i Psaltaren: ”Jag hatar orättfärdighet och älskar din lag” (Ps 119:163).

Det andra tecknet är att man ber att Guds vilja skall ske, inte ens egen. Som Fader Vår.

Det tredje är att man vill vara i Guds närhet. Man vill be och vill besöka liturgin. Man söker inte bara undvika helvetet (separationen från Gud) utan vill föreningen.

Det fjärde tecknet är frid (eirene), en djup inre stillhet och fred som inte beror på yttre omständigheter. Kristus säger: ”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger” (Joh 14:27). De heliga fäderna lär att denna frid är Andens vila i människans själ.

Det femte tecknet är glädje (chara). Det handlar inte om världslig lycka utan om en andlig glädje, en stilla fröjd i Gud, även under prövningar. St. Serafim av Sarov sade: ”När Anden kommer till människan fyller Han henne med en outsäglig glädje.”

Det sjätte tecknet är ödmjukhet (tapeinosis), en sann insikt om sin egen litenhet inför Gud, inte som självförakt utan som ett hoppfullt erkännande av att allt gott kommer från Honom. Som aposteln Jakob säger: ”Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd” (Jak 4:6).

Det sjunde tecknet är andlig urskiljning (diakrisis), det vill säga förmågan att skilja mellan gott och ont, mellan egna tankar och demoniska frestelser, mellan sanning och lögn. Aposteln Johannes säger: ”Älskade, tro inte varje ande utan pröva om andarna kommer från Gud” (1 Joh 4:1).

Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Kanon från de ekumeniska koncilierna och deras motsvarande andliga råd för det ortodoxt kristna livet

31. Förbud mot att döma utan kärlek (Apostoliska Kanon 27)

Kyrkofäderna:

”Döm inte, så skall ni inte bli dömda.”

– Jesus Kristus, Matt 7:1

”Allt skall ske i kärlek, även tillrättavisning.”

– Johannes Chrysostomos, Homilia på Matt 18

32. Bevarandet av traditionerna (Trullo, Kanon 1)

Kyrkofäderna:

”Håll fast vid de traditioner ni blivit undervisade om.”

– Paulus, 2 Tess 2:15

”Det vi inte finner i Skriften, finner vi i Traditionen.”

– Basilius den Store, Om den Helige Ande 27

33. Förbud mot heretiska böner och sånger i kyrkan (Laodicea, Kanon 59)

Kyrkofäderna:

”Det finns inget gemensamt mellan Kristus och Beliar.”

– Paulus, 2 Kor 6:15

”Bara det som är i överensstämmelse med sanningen skall sjungas i kyrkan.”

– Basilius den Store, Regler 92

Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

”Vi kan räkna upp de biskopar som satts av apostlarna och deras efterträdare ända till vår egen tid…denna är det säkraste beviset på den apostoliska tron.”

- Irenaeus av Lyon, Adversus Haereses, bok 3, kap 3.

<> Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Sju andliga tecken på att man lever i Gud

Det andra tecknet är att man ber att Guds vilja skall ske, inte ens egen. Som Fader Vår.

Det tredje är att man vill vara i Guds närhet. Man vill be och vill besöka liturgin. Man söker inte bara undvika helvetet (separationen från Gud) utan vill föreningen.

Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Ikon eller idol?

Helige Johannes av Damaskus, Fountain of Knowledge

Idol var de små avgudabilder som användes under antiken och förekom i hedniska ceremonier. En idol behövde inte vara död, då exempelvis kejsaren av Rom inte bara uppfattades och såg sig själv som en politisk auktoritet, utan som en gudom. I vår tid har denna hedendom kommit tillbaka i form av tillbedjan av människor, men också av ideologier och andra delar av skapelsen. Under kommunismen gav man ofta en idolliknande status till personer som Marx, Mao och Lenin. Andra exempel är moderna politiska idoler där man tar ett kluster av politiska åsikter eller ett politiskt system och ger detta status som något heligt.

Gemensamt för all idolatri är att människan i religiös mening upphöjer något skapat i Guds ställe.

Som motpol till denna form av hedendom har vi den ortodoxa ikonografin. Ikonen av ett helgon är inte en idol av det skapade, utan framställer tvärtom det skapade i dess transfigurerade tillstånd i Gud. Helgonet på ikonen pekar förbi sig själv till Gud som omdanat henne eller honom till likhet med Guds avbild, medan idolen blir dyrkad i sig själv och på grund av sig själv. Mänsklig idolatri, som exempelvis kulten av den politiske ledaren Kim Jong-Un av Nordkorea, är en andlig narcissism. Ikonen visar tvärtom ett helgon om har segrat i Gud genom ödmjukhet, inte självförhävelse. Idolen visar en illusion, en vanställning av människan till en nivå som är konstruerad av fantasin, medan ikonen av helgonet visar människan som transformerad skapelse i Gud som är verklighetens källa.

Ikonen är ett fönster mot evigheten medan idolen således stannar vid en fantasi om skapelsen. Som ortodoxt kristna ber vi inte till ikonen, utan venererar heligheten vars källa är Gud. Ikonen är en fortsättning på inkarnationen där helighetens källa blir människa. Ikonografin visar att människan blir gudomliggjord genom denna heliggörande nåd. Idolen vill gudomliggöra utanför och oberoende av Gud.

Idolatri är en konsekvens av människans ursprungliga fall där hon frestades att vara sin egen gud, medan ikonen är ett uttryck för den fallna människans upprättelse i Gud genom nåd. Den ortodoxa ikonografin försvarades under det sjunde ekumeniska konciliet där distinktionen mellan vördnad och tillbedjan klargjordes.

”Vi tillber inte materia, men vi tillber den Gud som blev materia för vår skull.”

<> Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Två traditioner vid livets början och slut

Efter en förlossning sker dopet av det nyfödda barnet på eller strax efter 40:e dagen.

När en ortodox dör är det brukligt för anhöriga och nära vänner att läsa Psaltaren för den avsomnade. Kremering är förbjudet. Kyrkan begraver inte heller vid suicid. Sorgeperioden är 40 dagar.

<> Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Idag åminner kyrkan de heliga fäderna av de första sex ekumeniska synoderna.

Troparion, ton 8

Du är allhärlig, Kristus vår Gud,

som har låtit våra fäder lysa såsom ljusbärare över jorden,

och genom dem har du lett oss till den sanna tron.

Du barmhärtige, stor i medlidande – ära vare Dig!

<> Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Ett helgon för vår tid. Om Helige Nikodemos Hagioriten

Helige Nikodemos Hagioriten föddes år 1749 på ön Naxos i Grekland och dog den 14 juli 1809 på Heliga Berget Athos. Han var munk, teolog, författare och redaktör, och är en av de mest inflytelserika andliga gestalterna i den nyare grekiska och ortodoxa kyrkohistorien. Han blev vigd munk vid Helige Dionysiou-klostret men tillbringade större delen av sitt liv i Karyes, den athonitiska ”huvudstaden”, i ständig bön och litterär verksamhet.

Nikodemos verkade under en tid präglad av både upplysningens intellektuella omvälvningar och det ottomanska rikets dominans. Istället för att följa den sekulära vägen valde han att förena ett djupt intellektuellt liv med fullständig överlåtelse åt hesykasmens praktik.

Nikodemos mest kända bidrag är hans medredaktörskap av Filokalia (gr. ἡ Φιλοκαλία τῶν Ἱερῶν Νηπτικῶν), en monumental antologi av texter från kyrkofäderna som behandlar inre bön, vaksamhet, hesykasm och den kungliga vägen. Samlingen publicerades i Venedig år 1782 i samarbete med den lärde hieromunken Makarios av Korinth.

Syftet med Filokalia var inte akademiskt i västerländsk mening, utan terapeutiskt och soteriologiskt: att vägleda själen till förening med Gud genom bönens rening och hjärtats upplysning. Boken är riktad till både munkar och lekmän och visar på möjligheten till helgelse i alla livsstadier, givet en asketisk disciplin och Guds nåd.

I Filokalia återges texter av helgon som Evagrios Pontikos, Johannes av Karpathos, Maximos Bekännaren, Gregorios Palamas och många fler – fäder som alla undervisar om det noetiska seendet (θεωρία), Jesusbönen och vägen till det oförgängliga livet i Gud.

Nikodemos författade och redigerade ett stort antal verk, däribland:

• “Exomologetarion” – en vägledning för biktens sakrament.

• Han sammanställde också de heliga kanonernas samling i Pedalion, vilket visar hans stora juridisk-teologiska lärdom.

Nikodemos var djupt trogen Kyrkans Tradition (Παράδοσις), men också öppen för det äkta och goda som kunde upptäckas även i andra källor – så länge de underordnades Ortodoxins dogmatiska och andliga ram.

Den Ortodoxa Kyrkan firar hans minne den 14 juli (alltså idag), enligt den östromerska kalendern. Han är helgonförklarad av den Ortodoxa Kyrkan, och vördas som en nydanare av den andliga litteraturen och en förespråkare för det inre livets revitalisering.

Hans reliker vilar i Sketeen Agios Nikolaos på Athos, där många pilgrimer fortfarande söker hans förböner.

Helige Nikodemos Hagioriten visar oss att den ortodoxa tron inte är en kompromisslös antites till intellektet, utan en väg där förnuftet helgas, hjärtat renas och människan förvandlas genom Guds nåd. Hans liv och verk förblir ett kraftfullt vittnesbörd om att sann teologi är bön, och sann bön är teologi.

<> Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Jag visste aldrig att detta var det gifta livet för den heliga Gorgonia. Hennes bröders begravningstal över henne är några av mina favorittexter bland de heligas skrifter som jag har läst.

Den heliga Gorgonia levde under en tid då kristendomen växte, men ännu inte var fullt accepterad av alla, inte ens inom djupt troende familjer. Även om hon kom från ett starkt kristet hem, där hennes föräldrar var helgon och hennes bror Gregorios av Nazianzos skulle bli en av den tidiga kyrkans största teologer, var hennes eget äktenskap inte en plats för andlig frid. Hennes make var visserligen inte öppet fientlig mot tron, men han delade inte hennes djupa hängivenhet. Kanske var han kristen till namnet eller bara tolerant, men han saknade den andliga glöd som brann så starkt i henne. Detta skapade en stillsam men ihållande spänning i deras hem.

Gorgonia bar bördan av denna klyfta. Hennes hjärta var helt vänt mot Gud, men hon var bunden av löften och plikter till en man vars själ inte rörde sig som hennes. Hon gjorde inte uppror eller försökte skambelägga honom till tro. I stället bar hon den andliga ensamheten i tystnad, med ett långmodigt tålamod som skulle komma att prägla hennes helighet. Istället för att fly från sin situation eller resignera i bitterhet valde hon att förvandla sitt hem genom sin stilla helighet. Hon helgade sitt hem inte genom dominans utan genom ödmjukhet, uthållighet och bön.

Hennes svar på denna obalans i äktenskapet var inte dramatiskt utan djupt uppoffrande. Hon bar korset av ett delat andligt liv, längtade efter den intimitet som en gemensam tro ger men gick den svårare vägen av andlig ensamhet inom sitt äktenskap. Hon bad, fastade, tog hand om de fattiga och uppfostrade sina barn i tron, samtidigt som hon behöll en mild, undergiven anda gentemot en make som inte fullt ut förstod djupet av hennes kärlek till Kristus. Det sägs att hennes exempel med tiden mjukade upp hans hjärta, inte genom konfrontation utan genom hennes obrutna nåd.

I sitt lidande tillät Gorgonia aldrig bitterhet att slå rot. Hon bar sin andliga isolering i tysthet och gjorde sin kropp och sitt hem till tempel för den helige Ande. Hennes bror Gregorios beskrev henne som en kyrkans pelare och den bästa av kvinnor, inte för att hon levde ett liv utan prövningar utan just för att hon uthärdade prövningarna med orubblig tro.

Hon fick inte martyrskapets synliga krona, men hon bar ett annat slags martyrskap, den långsamma, tysta självutplånelsen i Guds tjänst mitt i vardagens spänningar. Hon bar den kristna lidandets börda till stor del ensam men gjorde det med en värdighet och styrka som förvandlade alla runt omkring henne. På detta sätt blev Gorgonia ett vittne om en helighet som inte smiddes i öknar eller arenor utan i de tysta, ofta osynliga kampmomenten hos en kristen kvinna, helt hängiven Gud.

<> Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

”Jag är ljuset som är över allt.

Jag är alltet; alltet har kommit från mig,

och alltet återvänder till mig.

Klyv en vedträbit, jag är där.

Lyft en sten, och ni skall finna mig där.”

Logion 77

Han är den som är i sig själv, av sig själv. Den Varande. ἐγώ εἰμι ὁ ὤν. Och Han blev människa i Jesus Kristus. Johannesevangeliet 1:1-14.

Han finns inom allt som är till. I den minsta partikeln. Samtidigt överskrider Hans medvetande allt. Han upprätthåller galaxer och världar. Han är den grundande energin i solsystemen och i den biologiska mångfald vi finner i naturen. Han är energin som upprätthåller våra medvetanden. Ingenting finns ”utanför”. Allt är inom Honom. Vi är inom Honom.

Han kallar sig därför tidens början och slut, eftersom Han är alla varandens början och slut.

”Jag är Alfa och Omega, begynnelsen och änden, säger Herren Gud, han som är och som var och som kommer, den Allsmäktige.”

Johannes Uppenbarelse 1:8.

Han är till sitt väsen högre än allt som är. Han är inom allt genom sina energier, men bortom allt till sitt väsende. Tillgänglig och nåbar genom sina energier, samtidigt otillgänglig och onåbar till sin natur. Alltså är Han tillgänglig inom våra varanden. Han är känd för den som söker Honom. Han gör sig känd för den som öppnar sitt varande för Honom. Detta kallas synergeia.

Hans skapelse är inte avslutad utan pågår i detta nu.

Han styr allt utom de varanden han skapar med frihet. Han är därför en förtärande energi samtidigt som en outsäglig glädje. Han är evig frid och samtidigt evig eld. Han är både dom och frälsning.

<> Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Vår tids nya religioner

”Se till att ingen rövar bort er med sin tomma och bedrägliga filosofi, grundad på mänskliga traditioner och världens makter och inte på Kristus. Ty i honom bor gudomens hela fullhet i kroppslig gestalt.”

Helige Aposteln Paulus brev till Kolosserna 2:8-9.

Västerlandets kulturer är idag mer religiösa än den kultur våra kristna förfäder levde i, men kännetecknas paradoxalt nog av en närmast total oförståelse för religion och arrogans inför de faktum att man själv är ytterst religiös. I den sekulära religionen har man exempelvis lyft upp det globaliserade samhället och mångfalden av religioner till en politisk och kulturell idol, men tycks förvånad när vissa importerade religioner vill ha dominans över de andra och således utmanar jämlikhetsidealet i den egna sekulära idolatrin. Denna illusion och fantasi om att religioner är ”lika dana” har därtill medfört stora skador på samhället.

Filosofen Eric Voegelin är känd för att ha genomfört en djupgående analys av moderniteten och dess ideologiska strömningar, som han korrekt spårar tillbaka till den moderna världens uppväckande av den antika gnosticism som kyrkan kämpade mot från begynnelsen. Som exempel var gnosticismens läror något både Paulus bekämpade i flera brev liksom kyrkofadern Irenaeus av Lyon i ”Adversus Haereses”. Undertonen i den politiska moderniteten och dess ideologier, såsom liberalism, fascism och kommunism, vilar nämligen enligt Voegelin på den gnostiska uppfattningen att mänskligheten befinner sig i en aktiv kamp för befrielse och emancipation, bort från Gud som har kastat henne in i en orättvis och ofattbar värld, bort från orättvisorna där hon hålls fången av ekonomiska lagar och lidande, och mot ett högre och bättre tillstånd där hon styr sig själv som sin egen gud i en skapelse formad i hennes egen avbild.

I många år arbetade Voegelin med källor från kulturer så olika som det antika grekiska och romerska, kristen medeltid, det antika Egypten, Ryssland och Kina. Han strävade efter att formulera en empiriskt grundad redogörelse för mänsklighetens andliga tillstånd. Voegelin insåg dock att ideologierna, strikt talat, är moderna. Vad förklarar då deras plötsliga explosion på scenen under det nittonde och tjugonde århundradet?

Till skillnad från Karl Marx som såg ideologier som blotta biprodukter av “materiella livsvillkor”, trodde Voegelin att de härrörde från mänsklighetens mest djupgående andliga längtan. Det var inte materia, utan ande som var avgörande. Gnosticismen trädde fram i ett tomrum och kom att förena ideologierna i samma strävan efter frigörelse från Kristus och kyrka. Människan skall frigöras från Gud både intellektuellt och moraliskt. Det politiska skall i sin tur realisera nya stora drömmar och visioner om en förädlad och ny mänsklighet. För Västeuropa slog gnosticismen igenom vid den franska revolutionen 1789. För Ryssland slog den igenom 1917. Den religion som ersatte katolicismen i Frankrike och ortodoxin i Ryssland var alltså, på den djupare nivån, ett eko av den antika kampen mellan ortodoxi och gnosticism.

Karl Marx var också tydlig med detta i sina dikter, där han firar det luciferiska upproret mot Gud och ser den politiska revolutionen som den sanna återtagandet av mänsklighetens gudomliga kallelse att bli sin egen gud utan Gud? I frånvaron av autentisk andlighet blir människan med andra ord sårbar för ideologisk manipulation och politiska massrörelsers budskap. Gnosticismen intar här också rollen som en slags verklighetsflykt från den onda materiella värld som håller människan fången och hindrar hennes framsteg. Som svar på detta erbjuder ideologierna utopin.

Som kontrast mot denna eskapism ser Voegelin dess motsats i den kristna realismen. Kristendomen är inte eskapistisk utan inkarnatorisk. Skapelsen är inte ond och lidandet är inte onödigt. Mänskligheten är inte fången av Gud utan fri. Istället för att fly från lidande lär kristendomen att vi måste omfamna korset. Vidare; himmelriket finns inte i en utopisk ideologi eller framtid, som kommunismen hävdade, utan är tillgängligt här och nu genom andlig mognad, självinsikt och förening med Gud. Voegelin tolkar således, helt korrekt, ideologier som “religös eskapism”, medan kristendomen ses som konkret realism och den inkarnatoriska närvaron av det gudomliga. Gud har blivit människa och är tillgänglig här och nu. Istället för att göra uppror mot Gud pekar korset mot en förening och gudomliggörande i Gud som källan till våra liv.

Det andliga tomrummet efter Gud var med andra ord en förutsättning för att de totalitära ideologierna skulle kunna fylla ut människans längtan efter högre mening och religion med politisk romantik och eskapism. Efter revolutionen i Frankrike år 1789 blev successivt den kristna tron i Västerlandet, liksom i Ryssland efter revolutionen 1917, en privatreligion från att ha varit samhällets allmänna trosåskådning. Den moderna människan, med sina uppfattningar om humanism, liberalism, socialism, fascism och dessa religioners barn i wokeism och postmoderna ideologier skulle härifrån komma att prägla vår kultur.

Revolutionens olika ideologiska strömmar hade den gemensamma nämnaren i att de alla upphöjde något i världen eller ett ideal som det klasslösa samhället, nationen, rasen, den politiska konstitutionen, sexualiteten eller den ekonomiska tillväxten och började ägna dessa allmän dyrkan, ja kult. Ett exempel på denna människokult ser vi hos kommunisten Anatolij Lunatjarskij som ersatte de ortodoxt kristna ikonprocessionerna med processioner tillägnade Marx, Engels och Lenin.

Det som emellertid, ur en andlig analys, förenar kommunister, liberaler och moderna företrädare för wokeism är att de alla dyrkar självet. Det finns med andra ord en outtalad idol som i andlig mening alltid övertrumfade ideologin för Stalin, Mao och Mussolini. Deras ”själv” var upphöjda bortom kritik. De agerade som gudar i deras respektive religioner. Dyrkan av självet och självets identiteter kan givetvis även förekomma på andra nivåer än i de nya religionernas ledarskikt. Dyrkan av självet är också utmärkande för identitetsvänsterns kult av identiteter som de avkräver andra att respektera, ja vörda. Vi finner även detta ta sig extrema uttryck i den moderna ekonomin och politiken där kulten av självet orsakar girighet, korruption och avundsjuka.

Den moderna människan söker det absoluta i världen både för att upphöja sina egna idéer och åsikter och för att upphöja självet i skapelsen. I detta ser vi med andra ord vad den första synden egentligen handlar om. Den rör ett självbedrägeri, en flykt från verkligheten. Den har sin grund i en illusion om livet, om verkligheten och om självets plats i denna verklighet.

Istället för att gudomliggöra sin person genom ödmjukhet under Gud och i Kristi efterföljelse, utropar ideologiernas företrädare sig själva till gudar och helgon för sina respektive tankesystem och religioner.

I ortodoxin är Gud varken en teori eller en idé utan en verklighet som vi lever i och andas och alltså erfar bortom filosofiska begrepp och idéer. Du kan ha idéer om vad människan är eller borde vara, men i mötet med Gud tvingas du alltid att konfrontera dig själv som den du faktiskt är. Ortodoxins andlighet börjar därför i verkligheten och är motsatsen till filosofisk, ideologisk och politisk verklighetsflykt. Dina konstruktioner om dig själv framstår i mötet med Gud som illusioner. Genom omvändelsen till Gud framstår livet utanför Gud inte bara som mindre verkligt utan dessutom som en form av självbedrägeri.

Man kan därför förstå ideologierna, inkluderande woke, om man först är beredd att förstå vad de i andligt avseende försöker fylla ut ”inom människan” i fråga om mening, identitet och gemenskap med andra som binds samman genom ideologin/ ersättningsreligionen. Dessa ideologier utgår dessutom från föreställningen om att det orättvisa i tillvaron ligger utanför människan och att hennes självförverkligande hindras av denna orättvisa yttre ordning som måste stöpas om eller enligt vissa omkullkastas. I den ortodoxt kristna människosynen tolkas istället repressiva maktförhållanden och orättvisa ytterst i andliga brister inom människan och hennes falska självbild och verklighetsuppfattning. I den andliga illusionen om självet och verkligheten föds och närs avundsjuka, egoism, intolerans, girighet och vilja till dominans.

Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Kanon från de ekumeniska koncilierna och deras motsvarande andliga råd för det ortodoxt kristna livet

1. Förbud mot spådom och magi (Ankyra, Kanon 24)

Kyrkofäderna:

”Magikerns väg är demonernas väg.”

– Athanasius den Store, Livet av Antonius 42

”Tro inte på siarna, för de leder till avgudadyrkan.”

– Basilius den Store, Homilia mot Spådom

2. Dopets nödvändighet (Trullo, Kanon 95)

Kyrkofäderna:

”Utan dop ingen frälsning.”

– Cyprianus av Kartago, Brev 73

”Dopet återföder oss till liv i Kristus.”

– Gregorius av Nyssa, Om Dopet

3. Barnens uppfostran i tron (Laodicea, Kanon 17)

Kyrkofäderna:

”Lär barnet vägen, så skall han inte avvika.”

– Ordspråksboken 22:6, citerad av fäderna

”Barnet är som vax; forma det med Gud.”

– Johannes Chrysostomos, Om Uppfostran av Barn

Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Vilken mat är alltid förbjuden för en ortodox kristen? Svaret finner vi i Apostlagärningarna och i de ekumeniska koncilierna.

”Den helige Ande och vi har beslutat att inte lägga någon ytterligare börda på er utöver detta som är nödvändigt:

att ni avstår från kött som offrats åt avgudar, från blod, från kött av kvävda djur och från sexuell omoral. Om ni aktar er för detta gör ni rätt. Farväl.”

Apg 15:28–29

Konciliet i Konstantinopel fastslår i kanon 63:

“Om någon kristen ger sig själv, eller låter någon annan ge honom, kött från avgudaoffer att äta, eller om han deltar i deras festligheter eller i deras tempel, så skall han exkommuniceras.”

En praktisk tillämpning av detta är att vi avstår från Halal, eftersom det är kött offrad till en annan gud än den ende Gud som uppenbarats genom Jesus Kristus. Så ja, vi har problem med kebab som är halal. Denna mat betraktas som andligt oren.

Vissa ortodoxa folkslag har emellertid varit under dhimminatet så pass länge att de inte efterlevt detta förbud och kanske glömt bort det. Det är emellertid brukligt att göra det här, när man är i Sverige.

Förbudet mot att konsumera blod har sin grund inte i kostpreferenser eller kulturella tabun, utan i ett gudomligt bud och andlig teologi.

Det handlar om lydnad inför Guds uppenbarade vilja och vördnad för livets helighet. Den ortodoxa kyrkan har alltid hållit fast vid att att äta blod är att andligt orena sig själv och att förakta den ordning som Gud själv har fastställt.

Budet att inte förtära blod föregår Mose lag och återfinns redan i förbundet med Noa, och gäller därmed hela mänskligheten:

1 Mosebok 9:4 – ”Men kött med dess liv, det vill säga dess blod, ska ni inte äta.”

Detta bud bekräftas senare av Mose:

3 Mosebok 17:10–11 –

”Om någon av Israels hus eller av främlingarna som bor ibland dem äter något blod, ska jag vända mitt ansikte mot den som äter blodet och utrota honom ur hans folk. Ty kroppens liv är i blodet, och jag har givit er det på altaret till att bringa försoning för era själar.”

Och det bekräftas på nytt av de heliga apostlarna vid apostlamötet i Jerusalem (Apg 15:28–29) – och de talar inte enligt egen åsikt, utan genom den Helige Ande:

”…att ni avstår från kött offrat åt avgudar, från blod, från kött av kvävda djur och från sexuell omoral. Om ni aktar er för detta gör ni rätt.”

Detta apostoliska bud har inte upphävts i det nya förbundet. Tvärtom har det förts vidare till Kyrkan, och är bindande för alla kristna i alla nationer.

Den bibliska och patristiska förståelsen är att blodet är livets bärare (grekiska: ψυχή – psyche, själens liv). Att förtära blod är att tillägna sig ett liv som tillhör Gud allena.

Som den helige Basileios den Store skriver:

”Att smaka blod är att livnära sig på en själ. Därför förbjöds det redan i Gamla testamentet, och inte heller i det Nya är det tillåtet.”

– Kanon 63, St. Basileios den Store

Att äta blod är att behandla livet som något profant, och att bortse från det faktum att endast Kristi blod har kraft att ge andligt liv. Allt annat blod är besudlat genom syndafallet och hör till förgängelsens och dödens ordning. Att förtära det är att håna Kristi eukaristiska blod, som ges för evigt liv – inte genom naturen, utan genom nåd.

Många kyrkofäder påpekar att den som äter blod förhärdar sitt hjärta och förmörkar sitt nous, människans andliga förmögenhet. Det odlar en smak för brutalitet och ett förakt för livets helighet. Det är ingen tillfällighet att hedniska kulter ofta innehöll rituellt drickande av blod – inte bara för att efterlikna liv, utan för att bjuda in demoniska makter.

Att dricka Kristi blod i eukaristin är inte kannibalism, och det upphäver inte förbudet mot djurblod. Tvärtom avskiljs Kristi blod som den enda sanna livskällan, och det betonar ytterligare förbudet mot att konsumera annat blod, som endast kan leda till fördärv.

<> Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Sankt Fader Efraim av Arizona, USA (+2019):

Jesu Kristi namn, som vi åkallar i bönen, bär i sig en självverkande, självexisterande läkande kraft. Bekymra dig därför inte över din böns ofullkomlighet eller torrhet, utan vänta med uthållighet på frukten av den upprepade åkallelsen av det gudomliga Namnet.

Sankt Fader Efraim av Arizona, USA (+2019):

Eftersom Kristus är världens ljus är de som inte ser Honom och inte tror på Honom med säkerhet blinda. Men alla som strävar efter att leva efter Kristi bud vandrar i ljuset; de bekänner Kristus, vördar och tillber Honom som Gud. Den som bekänner Kristus som sin Herre och Gud styrks genom kraften i Hans Namns åkallelse att göra Hans vilja. Men om han inte styrks, är det uppenbart att han bekänner Kristus bara med sin mun, medan hans hjärta är långt från Honom.

Sankt Fader Efraim av Arizona, USA (+2019):

Målet för den noetiska bönen är att förena Gud med människan, att föra Kristus in i människans hjärta, fördriva djävulen därifrån och förstöra allt det verk som synden har åstadkommit där. Därför visar sig djävulen i ursinnig kamp mot denna bön, eftersom han vet vilken outsäglig kraft dessa sju ord i Jesusbönen har. Många gånger har demoner genom de besattas munnar bekänt att de bränns av bönens kraft.

Sankt Fader Efraim av Arizona, USA (+2019):

Bönens största motståndare är likgiltighet. Likgiltighetens motståndare är hjärtats iver och längtan efter bön. Denna iver drar till sig och bevarar nåden hos den som ber, och den blir till ljus, glädje och obeskrivlig tröst för honom – men för demonerna blir den till eld, bitterhet och förföljelse. När denna nåd kommer, samlar den vårt nous från dess irrfärder och fyller det med Guds åminnelse, helande det från alla onda och orena tankar.

Sankt Fader Efraim av Arizona, USA (+2019):

Är bönen på dina läppar? Då är nåden där också. Men från läpparna måste den föras till nous och sänkas ner i hjärtat – och det kräver tid och möda. Tungan måste arbeta hårt för att sona allt sitt tomma prat och alla sina fall och måste vänjas vid att be. Utan möda och övning bildas ingen vana. Ödmjukhet måste också träda fram för att nåden ska komma. Sedan blir vägen klar; bönen förenas med vår andning, och vårt nous vaknar och följer den. Med tiden stillas passionerna, tankarna tystnar och hjärtat blir lugnt.

Sankt Fader Efraim av Arizona, USA (+2019):

Med bönen går vi från en glädje till en annan; utan bönen går vi från ett fall till ett annat, från bedrövelse till bedrövelse, och tung är vår ånger. Med liten möda och smärta i bönen får vi istället riklig glädjefylld sorg, tårar och innerlighet, tillsammans med den ljuva närvaron av Gud och den rena vördnad som renar och helgar både nous och hjärta.

Sankt Fader Efraim av Arizona, USA (+2019):

Det är inte de obotfärdiga som träder in i Guds rike, utan syndare som har förvandlats genom omvändelse och tårar. Ingenting hjälper människan att kämpa mot passionerna så mycket som den oavbrutna noetiska bönen.

Sankt Fader Efraim av Arizona, USA (+2019):

När du angrips av likgiltighet, när nous, tunga och fingrar på bönesnöret blir trötta, ber jag dig att inte ge upp. Ansträng dig lite mer, så att Gud ser din beslutsamhet och stärker dig. Det finns något mer som Gud vill av dig, och därför tillåter Han denna tid av prövning för att du ska kunna ge det. Tvinga dig själv så mycket du kan vid din bestämda tid för bön; fullgör din plikt för att ha Gud som din skuldtyngde välgörare. Och om du inte får nåden genast, har du förberett dig för nästa gång – och förr eller senare kommer du att ta emot den, för det är omöjligt att inte göra det.

Sankt Fader Efraim av Arizona, USA (+2019):

Ibland händer det att nåden drar sig tillbaka utan att du bär skuld. Det är som om Gud säger: ”Alla dina gärningar är goda, men tro inte att allt beror på dig. Jag kommer och går som Jag vill, för att lära dig att helt avstå från din egen vilja och bli tålig, så att du lär dig ödmjukhetens lektion.”

Kanon från de ekumeniska koncilierna och deras motsvarande andliga råd för det ortodoxt kristna livet

28. Förbud mot att lämna gudstjänsten före slutet (Apostoliska Kanon 9)

Kyrkofäderna:

”Ingen skall lämna kyrkan innan bönens slut.”

– Basilius den Store, Regler 93

”Stå uthålligt i bön och lämna inte Herrens hus hastigt.”

– Johannes Chrysostomos, Homilia på Matt 6:5

29. Förbud mot flerfaldiga äktenskap (Trullo, Kanon 3)

Kyrkofäderna:

”En kvinna är bunden vid sin man så länge han lever.”

– Paulus, Rom 7:2

”Äktenskapet är en, liksom Kyrkan är en.”

– Johannes Chrysostomos, Homilia på Ef 5

30. Respekt för äldre (Apostoliska Kanon 71)

Kyrkofäderna:

”Hedra de äldre som fäder.”

– Paulus, 1 Tim 5:1

”Den som föraktar sin fader och moder, föraktar Gud.”

– Basilius den Store, Regler 79

Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Sankt Fader Efraim av Arizona, USA (+2019):

Den helige Symeon den Nya Teologen säger tydligt att ingen människa kan förhärliga Gud på egen hand, utan att det är Kristi nåd, som tagit sin boning i henne, som förhärligar, prisar och ber inom henne.

Sankt Fader Efraim av Arizona, USA (+2019):

Uppmärksamheten måste vara oupplösligt förenad med bönen, såsom kroppen är förenad med själen. Nous ska vaka över hjärtat under bönen, ständigt röra sig runt inom det och därifrån, från hjärtats djup, sända böner till Gud: ”Herre Jesus Kristus, förbarma Dig över mig.” När den smakar Guds godhet i hjärtat och fylls av dess sötma vill den inte längre lämna hjärtat utan vill oupphörligt vaka där och driva ut alla världsliga tankar och allt som djävulen sått, för att bli fattig i anden.

Detta arbete verkar hårt och tungt för dem som inte känner det. Men de som har smakat dess ljuvlighet ropar med den gudomlige Paulus: ”Vem kan skilja oss från Kristi kärlek?”

Återkommande frågor, invändningar och svar/ apologetik

1.) Jesus Kristus var inte kristen utan jude. Svar: Jude betyder flera saker. Om man avser etnicitet så kan vi tala om hebréer. Så ja, Kristus i sin mänskliga natur var hebré. Han var emellertid inte jude som denna religion definieras idag. Judendomen idag uppstod först när Talmud kodifierades på 300-talet. Kristus var samtida med det andra Templets judendom som baserades på Tempelkulten. Det som är tydligt i evangelierna är att Han avsåg att fullkomna denna religion och inleda ett nytt Förbund som Messias/ Kristus (båda orden betyder den Smorde). Så i denna mening är han grundare av det som vi kallar kristendom. Han grundade Kyrkan på sin kropp och sitt blod och gjorde detta eukaristin/ liturgin till den fullkomnade monoteistiska tempelkulten för alla människor.

2.) Kristus sa inte att Han var Gud och att vi skulle tillbe Honom. Svar: Jo på flera ställen sa Han att han är Gud. Gud Fadern kallar också Sonen direkt för Gud. I Hebreerbrevet läser vi: ”Och vidare, när han låter den Förstfödde träda in i världen, säger han: Alla Guds änglar ska tillbe honom. Och om änglarna säger han: Han gör sina änglar till andar och sina tjänare till eldslågor. Men till Sonen säger han: Gud, din tron varar från evighet till evighet, ditt rikes spira är rättvisans spira” (Hebreerbrevet 1:8). Jesus bekräftar själv sin preexistens hos Fadern på flera ställen. Ett av dessa ställen står om i Johannesevangeliet 17:5: ”Och nu Fader, förhärliga du mig hos dig själv med den härlighet jag hade hos dig innan världen var till.”

Vi läser även hur apostlarna vid flera tillfällen direkt tillbad Jesus. ”Efter att Jesus hade gått på vattnet och stillat stormen, tillbad lärljungarna honom och sade: ”Du är verkligen Guds Son” (Matteusevangeliet 14:33). I Johannesevangeliet läser vi att en blind man som Jesus helat, tillbad honom efter att han förstått vem Jesus var (Johannesevangeliet 9:38). I Lukasevangeliet läser vi: ”De tillbad honom och återvände till Jerusalem med stor glädje. Och de var ständigt i templet och prisade Gud” (Lukasevangeliet 24:52-53). I Markusevangeliet läser vi: ”Efter att Herren Jesus hade talat med dem, blev han upptagen till himlen och satte sig på Guds högra sida. Och de gick ut och predikade överallt, och Herren verkade tillsammans med dem och bekräftade ordet genom de tecken som följde” (Markusevangeliet 16:19-20).

Återkommande frågor, invändningar och svar/ apologetik

1.) Bibeln nämner aldrig ordet ”Treenighet”.

Svar: Det är korrekt att själva ordet inte används i Skriften, men läran uttrycks tydligt. Evangelierna inleds med Treenighetens uppenbarelse vid Teofania (Herrens dop) och avslutas med Treenigheten i dopet för alla människor. Kristus befaller dop ”i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn” (Matt 28:19). Aposteln Paulus avslutar sitt brev med den treeniga välsignelsen (2 Kor 13:13). Kyrkan formulerade läran som en sammanfattning av denna uppenbarelse.

2.) Kyrkan är en mänsklig institution.

Svar: Nej. Kristus själv sade: ”På denna klippa skall jag bygga min Kyrka, och dödsrikets portar skall inte bli henne övermäktiga” (Matt 16:18). Kyrkan är Kristi kropp (Ef 1:22–23). Den är alltså inte bara mänsklig, utan gudomlig i sitt väsen, men består av människor som är lemmar i Kristus.

3.) Apostlarna uppfann kristendomen.

Svar: Nej. Apostlarna vittnade bara om det de sett och hört (1 Joh 1:1–3). Kyrkan är byggd på apostlarnas vittnesbörd om Kristi död och uppståndelse, inte på deras personliga idéer.

4.) Kristendomen är bara en variant av judendom.

Svar: Kristendomen är uppfyllelsen av lagen och profeterna. ”Tror ni Mose, så skulle ni tro på mig, ty om mig har han skrivit” (Joh 5:46). Kyrkan ser sig som det nya Israel, Guds folk i Anden.

Återkommande frågor, invändningar och svar/ apologetik

1.) Kristus var bara en moralisk lärare.

Svar: Om så vore, varför lät Han kalla sig ”Jag Är” (Joh 8:58), samma namn som Gud uppenbarade för Mose (2 Mos 3:14)? Fariséerna ville stena Honom just för att Han gjorde sig själv lik Gud.

2.) Kristus gjorde aldrig anspråk på att förlåta synder.

Svar: Han sade till den lame: ”Mitt barn, dina synder är förlåtna” (Mark 2:5). Judarna reagerade: ”Vem kan förlåta synder utom Gud?” – vilket just visar Hans anspråk på gudomlig auktoritet. Han upprepar detta i Johannesevangeliet kap 5 där Han säger att Fadern överlåtit all dom åt Sonen.

3.) Ortodoxa dyrkar helgon istället för Gud.

Svar: Nej. Vi tillber endast Gud. Helgon vördas, inte dyrkas. Skillnaden mellan latreia (tillbedjan) och douleia (vördnad) är tydligt definierad i kyrkans teologi (se 7:e ekumeniska konciliet, 787).

Återkommande frågor, invändningar och svar/ apologetik

1.) Ikoner är avgudar.

Svar: En ikon är inte en gudabild, utan ett vittnesbörd om inkarnationen. ”Han som har sett mig har sett Fadern” (Joh 14:9). Därför kan Kristus avbildas, liksom Hans heliga. Vi hedrar inte träet eller färgen, utan prototypen.

2.) Ortodoxin förkastar Bibeln till förmån för Traditionen.

Svar: Traditionen är det levande liv i vilket Bibeln föddes och bevarades. Aposteln säger själv: ”Stå fasta och håll er till de lärdomar ni har fått, muntligt eller genom brev” (2 Tess 2:15).

3.) Bibeln är självtillräcklig, varför behövs Kyrkan?

Svar: Utan Kyrkan hade vi inte haft någon Bibel. Kanon fastställdes i Kyrkan. Som S:t Irenaeus skriver: ”Var sanningens Kyrka är, där är den apostoliska tron bevarad.”

Återkommande frågor, invändningar och svar/ apologetik

1.) Präster och biskopar är bara mänskliga ledare.

Svar: De är Kristi tjänare. Aposteln Paulus kallar sig själv ”Kristi tjänare och förvaltare av Guds hemligheter” (1 Kor 4:1). Apostolisk succession är grunden för den obrutna överföringen av tron.

2.) Dop är bara en symbol.

Svar: Nej. Aposteln Petrus säger uttryckligen: ”Dopet frälser er nu också” (1 Pet 3:21). Det är ett sakrament som föder människan på nytt (Joh 3:5).

3.) Eukaristin är bara en symbolisk måltid.

Svar: Kristus säger: ”Detta är min kropp … detta är mitt blod” (Matt 26:26–28). Aposteln Paulus varnar: ”Den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp äter och dricker en dom över sig” (1 Kor 11:29).

Kanon från de ekumeniska koncilierna och deras motsvarande andliga råd för det ortodoxt kristna livet

1. Förbud mot tvångsäktenskap (Chalcedon, Kanon 14)

Kyrkofäderna:

”Äktenskapet skall ingås av fri vilja.”

– Johannes Chrysostomos, Homilia på 1 Kor 7

”Tvång till äktenskap är ingen dygd utan våld.”

– Basilius den Store, Brev 160

2. Förbud mot simoni (Nicea I, Kanon 2; Chalcedon, Kanon 2)

Kyrkofäderna:

”Guds gåva kan inte köpas för pengar.”

– Apostlagärningarna 8:20, Petrus till Simon Magus

”Den som köper ämbete för pengar förnekar den Helige Ande.”

– Johannes Chrysostomos, Homilia på Apg 8

3. Kyrkans ägodelar får ej missbrukas (Chalcedon, Kanon 25)

Kyrkofäderna:

”Vad som ges åt Gud är heligt.”

– Basilius den Store, Regler 37

”Ingen får använda det som tillhör Kyrkan för egna syften.”

– Gregorios den Store, Pastoralregeln I.11

Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Återkommande frågor, invändningar och svar/ apologetik

1.) Maria är bara en vanlig kvinna.

Svar: Hon är Theotokos, Gudaföderskan, eftersom Kristus är Gud i köttet. Lukas 1:43: ”Hur kan det hända mig att min Herres mor kommer till mig?” Hon är välsignad bland kvinnor och förebild för alla kristna.

2.) Kyrkan korrumperades efter apostlarna.

Svar: Kristus lovade: ”Se, jag är med er alla dagar intill tidens slut” (Matt 28:20). Om Kyrkan skulle ha förlorat sanningen, skulle Kristus ha svikit sitt löfte.

3.) Det finns ingen himmel eller helvete, bara symboler.

Svar: Kristus talar om evigt liv och evig fördömelse (Matt 25:46). Detta är inte en metafor, utan en realitet.

Återkommande frågor, invändningar och svar/ apologetik

1.) Alla religioner leder till samma Gud.

Svar: Kristus själv säger: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh 14:6). Att påstå annat är att göra Honom till lögnare.

2.) Kyrkan borde anpassa sig till modern moral.

Svar: ”Jesus Kristus är densamme igår och idag och i evighet” (Hebr 13:8). Kyrkan är kallad att helga världen, inte att underordna sig världen.

3.) Ortodoxin är bara ritualer och yttre former.

Svar: Ritualerna uttrycker mysteriet. Liksom kroppen och själen är ett, så är form och innehåll i liturgin oskiljaktiga. Liturgin är himmelriket på jorden.

Återkommande frågor, invändningar och svar/ apologetik

1.) Vetenskap har motbevisat tron.

Svar: Vetenskapen kan undersöka det skapade, men inte det Oskapatas natur. Tron och vetenskap motsäger inte varandra – kyrkofäderna såg naturen som Guds bok tillsammans med Skriften.

2.) Kristendomen förslavar människan.

Svar: Kristus säger: ”Sanningen skall göra er fria” (Joh 8:32). Ortodox tro är inte slaveri utan frihet från syndens och dödens bojor.

3.) Det finns ingen uppståndelse, det är en legend.

Svar: Aposteln Paulus säger: ”Om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös” (1 Kor 15:17). Uppståndelsen har bekräftats av hundratals vittnen och är Kyrkans Kerygma.

4.) Kyrkan har förvrängt Jesu ursprungliga lära.

Svar: Kyrkan har bevarat och försvarat den, ofta under förföljelse och martyrskap. Att säga motsatsen är att förneka hela den apostoliska successionen och martyrernas blod som vittnar om Kristi sanning.

Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Ortodoxin har välsignat tre vägar för livet i Kristus: Äktenskapet, celibatet i en klostergemenskap och celibatet i världen.

Följande är råd från fäderna om mannens roll och ansvar i familjen.

Som man i ett ortodoxt äktenskap bär du ett heligt ansvar. Din första kallelse är att älska din hustru så som Kristus älskar sin Kyrka. Aposteln Paulus säger: ”Ni män, älska era hustrur, såsom Kristus har älskat församlingen och utgivit sig själv för den” (Ef 5:25). Helige Johannes Chrysostomos förklarar: ”Vill du att din hustru lyder dig, som Kyrkan lyder Kristus? Älska henne då som Kristus älskade Kyrkan.” Det är kärleken som offrar sig själv, som bär bördor, som inte söker sitt eget.

Du är kallad att leda din familj, men inte som en härskare utan som en tjänare. Helige Johannes Chrysostomos säger: ”Han gjorde mannen till huvud, men inte för att härska som en tyrann, utan för att leda som en tjänare.” Din styrka ligger i ödmjukheten, i att stå fast när stormarna kommer, i att visa vägen genom ditt eget liv. Be varje dag för din hustru och dina barn. Helige Porfyrios av Kavsokalivia lär: ”När du ber för din familj, nämn deras namn. Lyft dem upp till Kristus och säg: ’Herre, ta hand om dem bättre än jag kan.’”

Var ett levande exempel. Helige Basileios den Store säger: ”Låt din dygd vara ett levande exempel för dem i ditt hus; var den första som handlar rätt, innan du lär ut det.” Arbeta med glädje och tacksamhet för att försörja din familj, men låt aldrig arbetet bli din herre. Aposteln påminner: ”Den som inte tar hand om sina egna och särskilt sin egen familj, har förnekat tron och är värre än en otroende” (1 Tim 5:8). Helige Nikodemos Hagioreiten säger: ”Arbete är välsignat när det utförs med tacksamhet och för att ge bröd till de dina.”

Skydda ditt hem, inte bara från världens faror utan också från det som skadar själen. Helige Nikolaj Velimirović säger: ”En man är kallad att stå som en mur mot ondskan som vill in i hemmet, och vaka med bön som sin sköld.” För din familj till kyrkan. Helige Johannes Chrysostomos lär: ”För dina barn till kyrkan, lär dem att böja sina knän, att göra korstecknet. Låt ditt hem bli en liten kyrka.”

Var trogen och ren. Aposteln säger: ”Äktenskapet skall hållas i ära av alla, och äktenskapssängen bevaras obefläckad” (Hebr 13:4). Helige Johannes av Kronstadt påminner: ”Kärleken blir ren när Kristus är i dess mitt, men oren när den drivs av begär.” Var den som undervisar och vägleder i tron, inte med hårda ord utan med ditt eget liv. Helige Theofan den Inneslutne säger: ”Fadern är husets kateket, den som först lär sina barn att älska Gud.”

Lyssna på din hustru med ödmjukhet. Helige Paisios av Athos säger: ”Mannen måste förstå sin hustru, inte tvinga henne. Kärlek är att lyssna mer än att tala.” Offra din vilja för familjens bästa. Helige Johannes Chrysostomos säger: ”Älska din hustru mer än ditt eget liv. Ge upp ditt liv för henne. Detta är den kärlek som Kristus lär oss.”

Bevara friden i hemmet. Helige Serafim av Sarov säger: ”Bevara frid i din själ, och tusen omkring dig blir frälsta.” Sök försoning snabbt. Aposteln lär: ”Låt inte solen gå ner över er vrede” (Ef 4:26). Helige Dorotheos av Gaza varnar: ”Skjut aldrig upp försoning. Ondskan växer där förlåtelsen dröjer.”

Var ett exempel i tålamod. Helige Isak Syriern säger: ”Tålamod är kärlekens krona och korset som bär oss till himlen.” Dela andlig läsning med din familj. Helige Johannes av Kronstadt säger: ”Läs helgonens liv i ditt hem. De är fönster till himlen, och genom dem lär vi oss hur vi ska leva.”

Avstå från allt som binder dig. Helige Johannes Klimakos säger: ”Ingen kan tjäna två herrar. Laster binder människan, men Kristus gör henne fri.” Led din familj i fasta och bot. Helige Theofan Zatvornik säger: ”Fastan utan bön är som ett skepp utan roder. Led din familj i båda, med ödmjukhet och kärlek.”

Uppmuntra och stärk din hustru. Helige Porfyrios säger: ”När du ser din hustru nedstämd, tala med kärlek. Ditt milda ord kan rädda henne från mörker.” Ta ansvar för det du fått. Helige Basileios påminner: ”Allt vi har är Guds gåvor. Förvalta det som om du en dag ska stå inför Honom och redovisa.”

Och framför allt, sträva efter helighet. Aposteln säger: ”Var heliga, ty jag är helig” (1 Petr 1:16). Helige Gregorios Palamas påminner: ”Äktenskapet är en väg till helighet, när det levs i Kristus och med det eviga livet som mål.” När du lever nära Kristus, när du älskar utan villkor, när du varje dag ber för din hustru och dina barn, då blir ditt hem mer än bara en plats i världen – det blir en liten försmak av himlen, redan här, redan nu.

Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Aposteln Andreas, Petrus bror och den förstkallade, har en särskild ställning i Östkyrkan. Andreas skall enligt traditionen ha predikat i områdena runt Svarta havet, Mindre Asien, Thrakien och i Östrom (det som senare blev Konstantinopel). Han anses ha ordinerat den förste biskopen av Östrom, Helige Stachys, som nämns i Romarbrevet 16:9.

Enligt tidig tradition dog Andreas martyrdöden i Patras i Achaia, Grekland omkring år 60 e.Kr. under kejsar Nero.

Han korsfästes på ett snedställt kors, det som senare kallades ett Andreaskors (X-format).

Enligt medeltida källor förde Helige Regulus reliker av aposteln Andreas till Skottland på 300-talet. Detta gav upphov till namnet ”St Andrews”. Andreas blev med tiden Skottlands skyddshelgon, och Andreaskorset (saltire) syns på Skottlands flagga.

Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Det är värt att påminna om att den ortodoxa Kyrkan – och i synnerhet den gudomliga liturgin – utgör en direkt fortsättning och fullbordan av den forntida monoteistiska tempelkulten, sådan den uppenbarades i Gamla förbundet och fick sin messianska uppfyllelse i Kristus.

Det som i dag kallas judendom är i huvudsak en posttempelreligion, präglad av den rabbinska tradition som växte fram efter templets förstörelse år 70 och kodifierades under de följande århundradena, särskilt i Talmud på 300-talet. Denna utveckling innebar en förskjutning från tempelcentrerad gudstjänst till en muntlig och skriftlärd tradition, utan offerkulten som tidigare utgjorde trons centrum.

I denna bemärkelse står reformationen och de protestantiska samfunden – med sin betoning på en skriftbaserad, icke-liturgisk och icke-sakramental gudstjänst – närmare denna senare rabbinska judendom än den levande apostoliska tradition som bevaras i den ortodoxa Kyrkan.

Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Kalvinismen vilar, till skillnad från ortodoxin, på predistinationsläran. Själar är förutbestämda av Gud till helvetet eller himmelriket och kan inte göra så mycket själva åt saken. Denna tanke kallas även för monergism:

Människan bidrar inte själv aktivt till sin frälsning enligt monergismen, utan är helt beroende av Guds ensidiga nåd och handling. Monergismen betonar ofta att människan i sitt fallna tillstånd är oförmögen att samarbeta med Gud och därför blir frälsningen helt Guds verk från början till slut.

Ortodoxin vilar tvärtom på att människan aktivt måste delta i sin frälsning genom sin frihet. Guds nåd (energeia) behövs, men kan inte vara verksam i den själ som motarbetar samma nåd i liv och handling. Synergismen betonar att föreningen med Gud dels sker genom nåd, dels genom människans frihet.

När man drar ut konsekvenserna av monergismen hamnar man i absurda slutsatser.

Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Den serbisk-ortodoxa kyrkans betydelse för ortodoxin i Norden

Jag är själv inte serb, men vill i detta inlägg belysa den serbisk-ortodoxa kyrkans stora bidrag till ortodoxin i Norden.

Den ortodoxa kyrkans närvaro i Sverige och Norden hade knappast varit densamma utan det betydande bidrag som den serbisk-ortodoxa kyrkan har gett under de senaste decennierna. Den serbiska kyrkan har inte bara erbjudit pastoral och liturgisk struktur för många nyinflyttade troende och svenska konvertiter, utan har också lagt grunden för en mer stabil och långsiktig utveckling av ortodoxi i en region där ortodoxin varit svagt representerad.

En tydlig symbol för denna närvaro är Heliga Treenighetens kloster i Bredared, som sedan grundandet har fungerat som en andlig samlingsplats för flera nationaliteter. När jag själv bott på klostret har jag sett rumäner, serber, ukrainare, greker och svenskar delta på klostrets liturgier och gudstjönster. Klostret har inte enbart blivit ett hem för monastiskt liv utan också en plats för undervisning, gudstjänst och fördjupning i den ortodoxa traditionen. Detta visar hur en etablerad ortodox tradition kan bidra med både kontinuitet och djup i ett nytt sammanhang.

Serbiens kyrkliga historia har format en stark och medveten identitet som bärs fram av både helgon och teologer. Helige Justin Popović uttryckte det med stor klarhet: ”Kristus är vårt allt – Han är vårt hopp och vår frälsning.” På liknande sätt påminde helige Nikolaj Velimirović, ofta kallad Serbiens Chrysostomos, om att ”en kyrka utan kors är inte Kristi kyrka.” Denna betoning på korsbärande och trofasthet präglar mycket av den serbiska teologiska erfarenheten och erbjuder viktiga perspektiv för ett samhälle som Sverige, där tron ofta förstås i mer individualiserade och psykologiserade termer.

Den serbisk-ortodoxa kyrkans vilja att stödja andra kyrkor har genom historien varit tydlig i flera sammanhang. Under 1800-talet, när det ryska imperiet var starkt engagerat i ortodoxa missionsprojekt i Mellanöstern, bidrog serbiska biskopar och munkar från kloster som Studenica och Hilandar till att stärka kontakter och mission i både Jerusalem och på Athosberget. Under 1900-talet, efter första världskriget och de politiska omvälvningarna på Balkan, bistod serbiska teologer nybildade ortodoxa gemenskaper i Västeuropa, inte minst i Frankrike och Tyskland, genom utbildning och publicering av teologiska texter som spreds internationellt.

Efter andra världskriget, när många ortodoxa tvingades i exil, blev den serbiska kyrkan en viktig aktör i att upprätthålla och organisera diaspora-gemenskaper (diaspora betyder förskingringen och innebär kyrkor utanför Serbien i detta sammanhang). Detta märks bland annat i hur serbiska församlingar stöttade nybildade grekiska och ryska missioner i västeuropeiska städer som Paris, London och Bryssel. I Nordamerika finns flera dokumenterade exempel på hur serbiska biskopar hjälpte nyanlända grupper av ortodoxa kristna från Mellanöstern att grunda församlingar och bygga upp liturgiskt liv.

Även i modern tid har serbiska kloster och eparchier spelat en avgörande roll i att stötta unga ortodoxa kyrkor i diasporan. I Skandinavien har serbiska präster och munkar utbildat katekumener, undervisat om liturgisk praxis och delat med sig av erfarenheter från den serbiska kyrkans rika tradition. Genom sådana kontakter har även svenska ortodoxa fått del av andlig vägledning och teologisk fördjupning som varit avgörande för att bygga stabila och mogna församlingar.

Det finns viktiga lärdomar att dra av detta. Kyrkor som har burit tron genom historiska utmaningar – från det osmanska väldet till 1900-talets politiska förföljelser – kan erbjuda värdefulla perspektiv för samhällen där ortodoxi ännu är relativt ny. Erfarenheten av martyrskap, som lyfts fram i det serbiska minnet av nya martyrer från andra världskriget och kommunisttiden, ger en teologi om hopp och uthållighet som är universellt relevant och som kan inspirera ortodoxa i Sverige att leva sin tro mer medvetet och djupt.

Den serbisk-ortodoxa kyrkans bidrag i Sverige visar därför på betydelsen av att ortodoxa gemenskaper samverkar över nations- och språkgränser. Genom att lyssna till erfarenheten från kyrkor som har levt ortodoxin i obruten tradition – präglad av liturgisk trofasthet, asketisk disciplin och djup teologisk reflektion – kan det nordiska kyrkolivet utvecklas på ett sätt som förenar lokala förutsättningar med den universella, katolska och apostoliska tron.

Jag upprepar därför något jag ofta återkommer till. Svenska konvertiter behöver lära sig ortodoxin från de folkslag som varit ortodoxa under århundraden. Församlingar som uteslutande består av konvertiter går miste om dessa erfarenheter. Idealet är i min erfarenhet blandade församlingar. Den serbisk- ortodoxa kyrkans öppenhet bidrar onekligen till detta.

Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Nej, vi har ingen kollektiv skuld

I den ortodoxa teologin finns inte föreställningen om arvssynd i den juridiska mening som utvecklats i väst. Människan föds inte in i världen som personligt skyldig för människans historiska tendens att avvika från Gud och skapelseordningen, men bär däremot på konsekvenserna av denna sjukdom: död, förgänglighet och en benägenhet till synd (att missa målet med sina handlingar och sitt liv). Guds avbild i människan är inte utsläckt, utan skadad och i behov av helande. Frälsning förstås därför inte som ett juridiskt frikännande från historisk skuld, utan som en läkedom som återupprättar människan till hennes sanna gemenskap med Gud. Kristus befriar människan från döden och förnyar henne i nåden, inte genom att betala en skuld, utan genom att återställa det som gått förlorat.

Denna förståelse innebär att det inte finns någon kollektiv historisk skuld som kan föras vidare mellan generationer eller folk. Varje människa ansvarar för sina egna synder och kallas till omvändelse i sitt eget liv. På detta sätt kan också mänsklighetens kulturella mångfald förstås som en gåva från Gud, inte som ett hinder för frälsningen. Aposteln Paulus framhåller i Apostlagärningarna 17:26 att Gud har skapat alla folk av en enda människa och låtit dem leva i skilda tider och gränser. Olika språk, traditioner och kulturer blir därmed uttryck för den rikedom som finns i skapelsen, och vars mångfald speglar den enhet som ytterst har sitt ursprung i Gud.

Att värna sin egen kultur, i detta fall den svenska, kan därför betraktas som en del av detta förvaltarskap. Det är inte en exkluderande nationalism, utan en ansvarstagande hållning där man erkänner att även den egna traditionen utgör ett unikt uttryck för den mångfald Gud har skapat. Att vårda och föra vidare språk, arv och sedvänjor blir en del av att leva i tacksamhet inför Gud. Samtidigt förutsätter detta att man också kan möta andra folk och kulturer i ömsesidig respekt, inte genom att upplösa skillnaderna, utan genom att låta dem berika varandra. På så sätt kan värnandet av svensk kultur ses som försvarbart, inte som en isolering, utan som en trogen del av den större mänskliga mångfalden som är given av Gud.

Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Om brott och straff

Inom den ortodoxa traditionen är kyrkan primärt ett sjukhus för själen. Sakramenten, bönen och askesen fungerar som andliga läkemedel som syftar till att rena människans nous – det inre andliga sinne genom vilket hon kan skåda Gud och rätt förstå både sig själv och skapelsen i ljuset av Guds närvaro. Denna terapeutiska syn på människans frälsning har också en parallell i kyrkans syn på brott och straff i det civila samhället.

Oberoende av tid och kultur betraktas vissa handlingar som oförenliga med Guds eviga lag: mord, stöld, våld, pedofili, sodomi och våldtäkt. Dessa gärningar hotar inte enbart enskilda individer, utan undergräver själva samhällets moraliska och andliga hälsa. Därför har kyrkofäderna ofta betonat att även världsliga straff kan förstås i terapeutiska termer: inte i första hand som uttryck för hämnd, utan som ett slags medicin för den sociala kroppen.

Helige Basileios den Store uttrycker detta tydligt i sitt brev till Amphilochios:

“Lagen straffar inte av hat mot människan, utan av omsorg om de många, så att sjukdomen inte skall sprida sig från en till en annan.”

(Brev 188)

Straffet tjänar därmed inte främst till att rehabilitera den enskilde brottslingen – även om en sådan dimension inte saknas – utan är framför allt ett uttryck för allmänprevention. Syftet är att skydda det gemensamma livet från andlig och moralisk korruption. Ett samhälle som underlåter att straffa av omsorg om helheten blir därmed, enligt denna patristiska logik, medskyldigt till att låta sjukdomen sprida sig.

Liknande resonemang återfinns hos flera kyrkofäder. Helige Augustinus framhåller i De civitate Dei (I, 21) att rättvisan ibland måste straffa, inte för att hämnas, utan för att de onda ska bättra sig genom fruktan eller för att hindras från att skada andra. Helige Johannes Chrysostomos, i sina homilier över Romarbrevet (Homilia 23), betonar att när överheten straffar brottslingar sker det inte för att tillfredsställa vrede, utan för att tygla det onda och avskräcka andra. Helige Ambrosius av Milano sammanfattar samma princip i De officiis ministrorum (I, 36), där han framhåller att straffet inte primärt tillfogas för redan begångna brott, utan för att framtida brott skall förhindras.

Östromersk rättstradition

Denna patristiska teologi påverkade starkt den bysantinska rättsordningen. I Corpus Iuris Civilis under kejsar Justinianus (527–565) utvecklades en lagstiftning som tydligt förenade juridisk rationalitet med kristen moral. Straffets syfte framställs inte endast som vedergällning, utan också som en ordningens upprätthållande i en värld som ytterst står under Guds lag.

Vidare systematiserades kyrklig och världslig lag i Nomokanon (ursprungligen sammanställd på 500-talet, senare reviderad av Photios på 800-talet). Här förenades civila strafflagar och kyrkliga kanoner i en helhet. Straff och kyrkliga botemedel sågs som två parallella läkemedel: det ena skyddade samhällskroppen, det andra botade själen.

I kanonrätten finner man därför samma terapeutiska logik: allvarliga synder och brott behandlas med exkommunikation eller långvarig botgöring, inte som hämnd, utan som en medicinsk behandling av själen. Samtidigt ansågs staten, genom sitt svärd (Rom 13:4), ha ansvar för att hindra brottslingar från att fortsätta fördärva samhället.

Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Svar på en katekesfråga: Vad är nous och vad innebär noetisk teologi? Förekommer nous i Bibeln?

Den första och främsta kunskapskällan i den ortodoxt kristna tron är den noetiska och direkta erfarenheten av Gud i det inre andliga livet. Vad är nous och noetisk teologi? Vi får en förklaring till begreppet i Bibeln. I Romarbrevet 12:2 läser vi: ”Och anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom ert sinnes (nous) förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds goda, välbehagliga och fullkomliga vilja.” Andens innersta centrum kallas på bibliskt språk för hjärtat och hjärtats sinne för kunskap kallas ”nous”. Vid själens andliga och moraliska rening sker också en rening av det sinne varigenom människan andligt ser Gud. Då Kristus talar om att himmelriket är nära människan åsyftar Han att Gud är nära hennes hjärta och nous. I 1 Korintierbrevet 2:16 läser vi: ”Men vi har Kristi sinne (nous)”.

Reningen av nous börjar med initieringen och kristnandet av den troendes själ i Gud, en rening som börjar med dopet. Syftet med detta finner vi i Efesierbrevet där vi uppmanas att lägga bort vår gamla natur: ”och förnyas i ert sinnes ande (pneumati tou noos)”. Det handlar således om en ny kristen människa som föds i anden.

”Jesus svarade: Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om inte en människa blir född av vatten och Ande, kan hon inte komma in i Guds rike. Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande.”

Helige Evangelisten Johannes 3: 5-6

Syftet med denna andliga väg är med Herrens egna ord att bli delaktig i Guds rike. Denna andliga reningen av hjärtat och nous för därför också med sig kunskaper om Gud. Kristus säger därför:

”Saliga är de renhjärtade, för de ska se Gud.”

Helige Evangelisten Matteus 5:8

Noetisk teologi handlar därför om att andligt låta sig upplysas av Gud varigenom man ser Gud med hjärtats noetiska blick.

Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Sverige, september 2025: Under församlingens festdag, som firades på en församlingsmedlems gård utanför Floby, mottog vi fem personer i Kyrkans gemenskap genom det heliga dopets sakrament. Må Gud välsigna dem: Andreas, Johannes, Johannes, Marta och Matteus, med faddrar och präst. Fler bilder kommer senare.

Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Att börja be är att i andlig mening börja andas

Bönen är det andliga hjärtats åkallan av Gud i det inre. Det är den djupaste rörelsen i människans ande mot sin Skapare. Kyrkan lär oss att människan är skapad för gemenskap med Gud och att bönen är det främsta uttrycket för denna gemenskap. Aposteln Paulus säger: ”Be ständigt” (1 Thess 5:17). Bönen är alltså inte en sporadisk aktivitet utan livets andning, det kontinuerliga mötet mellan människans hjärta och Guds nåd.

Varför ber vi? Vi ber därför att människan inte kan vara hel i sig själv utan att hennes liv blir helt endast i föreningen med Gud. Och vi börjar därför alltid med ärande av Gud och det heliga namnet. Därför börjar bönen Fader vår med: ”Heligat vare ditt namn.”Helige Gregorios av Nazianz säger: ”Det är nödvändigt att vi ofta minns Gud, snarare än att vi andas.” Bönen är inte till för att förändra Gud, utan för att omforma oss i Gud. Vi ber om att Guds vilja skall ske. Inte vår vilja. Genom bönen dras nämligen människans vilja in i Guds vilja, och hon renas från det som binder henne vid separationen från Gud, vilket kallas ”världen”.

Hur kan man börja att be privat? Kyrkans tradition råder oss att börja enkelt och med ödmjukhet. Den heliga Skrift lär oss att Gud inte ser till mängden ord, utan till hjärtats innerlighet. Helige Johannes av Kronstadt säger: ”Bed kort men ofta, med hjärtats brinnande känsla.” Man kan börja med att varje morgon och kväll ställa sig inför Gud med enkla ord, tacka för livet, be om förlåtelse för synder, och be om styrka för den dag som ligger framför. Kyrkan ger oss också de fasta bönerna i timbönerna och i Ortodox Bönbok (utgiven av Heliga Treenighetens kloster), som leder oss in i Kyrkans andedräkt och lär oss de ord som de heliga använt i alla tider. Den som inte vet hur han ska börja kan alltid säga Jesusbönen: ”Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig, syndare.”

Vad ber vi om? Vi ber om allt som hör till vårt liv i Gud. Kristus själv har lärt oss Herrens bön, där vi ber om dagligt bröd, om förlåtelse och om beskydd från det onda. Men den ortodoxa bönen riktar sig ytterst mot Gud i hjärtat, mot att bli renade, helade och förenade med Gud. Helige Isaak Syrern säger: ”Be inte för att Guds vilja ska ske i dig, utan för att du ska bli värdig att ta emot Guds vilja.” Bönen är alltså inte att försöka böja Gud efter våra önskningar, utan att låta oss själva formas efter Guds vilja i våra konkreta liv här och nu.

Bönens väg leder också till reningen av nous, själens andliga öga. Nous är hjärtats sinne, den plats där människan ser Gud. Genom världens illusioner (ideologier och orealistiska önskningar) blir nous förmörkat, men genom bönen renas det. Helige Maximos Bekännaren skriver: ”När vårt nous befrias från passionerna, ser det klart de saker som är; och när det stiger över dessa, ser det Gud.” Bönen är därför en träning och en väg, en väg där människan långsamt befrias från inre splittring och återfår sin naturliga förmåga att skåda Guds ljus.

Kyrkan lär oss också att den högsta bönen i det ortodoxa livet är gemensam, inte bara privat. I den gudomliga liturgin förenas alla böner i Kristi kropp. Här blir människans bön en del av hela Kyrkans bön, den bön som Anden själv frambär i oss. Helige Johannes Chrysostomos säger: ”Ingen kan be som han borde, om han inte ber med Kyrkan.” Den personliga bönen finner sin fullhet i den gemensamma, och den gemensamma får näring av de enskildas dolda böner.

Bönen når sin fullhet i eukaristin, som är Kyrkans största mysterium och hjärtat i allt böneliv. Den gudomliga liturgin är inte endast en rad böner och sånger utan själva Kristi offer och uppståndelse närvarande i vårt liv. Här bärs Kyrkans bön fram till Fadern genom Sonen i den Helige Ande. Den enskilda människans bön förenas med hela Kyrkans bön, och i brödet och vinet som blir Kristi kropp och blod får hon ta emot den förening som all bön längtar efter. Helige Johannes Chrysostomos skriver: ”Eukaristin är höjdpunkten av alla böner, ty i den förenas vi inte bara med varandra i bön, utan med Kristus själv som blir ett med oss.”

Eukaristin är också svaret på Herrens bön. När vi ber ”Ge oss idag vårt dagliga bröd” syftar detta inte bara på det materiella utan framför allt på det andliga brödet, Kristi kropp. I eukaristin blir detta bönesvar verklighet. Det dagliga brödet blir det eviga brödet. Bönen som började i människans hjärta får här sitt mål i Kristi närvaro och förening.

Inför eukaristin ber vi inte ”Fader min” utan ”Fader vår”.

I sann bön upptäcker vi till slut att vi är ingenting utanför Gud.

Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Om klädsel i kyrkan

När vi går in i den ortodoxa kyrkan träder vi in i Guds hus, i det sakrala rum där himlen möter jorden. Därför måste vårt sinne, vår hållning och vår klädsel präglas av vördnad och ödmjukhet. Aposteln Paulus påminner oss: ”Kvinnor ska klä sig anständigt, med blygsamhet och besinning, inte med flätat hår och guld eller pärlor eller dyrbara kläder, utan med goda gärningar, såsom det anstår kvinnor som bekänner sig till gudsfruktan” (1 Tim 2:9–10). Och på annat ställe skriver han: ”Varje kvinna som ber eller profeterar utan att ha något på huvudet vanärar sitt huvud … därför bör kvinnan ha tecken på myndighet på sitt huvud för änglarnas skull” (1 Kor 11:5, 10). Dessa ord har bevarats av Kyrkan i dess kanoniska ordningar, där man stadgar att kvinnan bör bära slöja i kyrkan som tecken på ödmjukhet, medan mannen inte ska täcka sitt huvud.

Den helige Klemens av Alexandria lär att männens klädsel ska vara enkel, anständig och täcka kroppen, inte likna skådespelarnas dräkter eller väcka begär, ty vårt yttre ska vittna om ett inre allvar. Helig Johannes Chrysostomos säger i sin predikan över bröllopsgästens klädsel att den som går in i kyrkan måste ikläda sig dygdens dräkt: ”Om ingen inför en jordisk kung vågar träda fram i smutsiga kläder, hur mycket mindre inför himmelens Konung?” Helig Basilios den Store påminner oss om att allt i kyrkan ska inge vördnad – vårt språk, vår tystnad, vår hållning och vår klädsel.

De apostoliska konstitutionerna föreskriver att både män och kvinnor ska träda in i kyrkan med anständig klädsel, eftersom detta är Guds hus och de heliga änglarnas plats. Den sjätte ekumeniska synoden förnyar denna sed genom sina kanoner, där både prästernas och de troendes klädsel ska präglas av enkelhet och vördnad, och där det förbjuds att bära kläder som är oanständiga eller påminner om hedniska seder.

Av detta förstår vi att shorts, linnen eller alltför ledig vardagsklädsel inte hör hemma i kyrkan. Män bör bära långbyxor och kläder med ärmar, kvinnor bör täcka axlar och knän, och bära huvudduk enligt apostolisk ordning. Kläderna ska inte vara ett uttryck för mode eller fåfänga, utan för stillhet och respekt. Det viktiga är att vår yttre klädsel inte motsäger vårt inre, utan att vi i kropp och själ är klädda i ödmjukhet, anständighet och kärlek.

När vi träder in i kyrkan gör vi korstecknet, tänder ljus och stillar oss i bön. Vi undviker samtal, skratt och distraktioner, ty vi står inför den Levande Guden, tillsammans med änglar och helgon. Helig Johannes Chrysostomos säger: ”Kyrkan är inte en marknad eller ett torg, utan himmel på jorden.” Den som klär sig och uppträder på ett ovärdigt sätt visar brist på förståelse för var han eller hon befinner sig.

Därför är det inte främst en fråga om yttre regler, utan om ett hjärtats tillstånd. Den som träder in i kyrkan bör ha iklätt sig Kristus själv. Helig Paulus skriver: ”Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus” (Gal 3:27). Att bära anständig klädsel i kyrkan är en yttre återspegling av denna inre verklighet: att vi inte längre tillhör oss själva, utan Kristus, som är vår klädnad, vår ära och vårt ljus.

Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Imorgon firar vi en av kyrkans viktigaste fester: Kristi Förklaring där Herren uppenbarade sin gudomlighet för apostlarna Petrus, Jakob och Johannes.

”Och sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus och Jakob och hans bror Johannes upp på ett högt berg där de var för sig själva. ”Och han förvandlades inför dem och hans ansikte lyste som solen och hans kläder var vita som ljuset. Och se, Moses och Elias visade sig för dem, och de samtalade med honom. Då började Petrus tala och sa till Jesus: Herre, det är gott för oss att vara här. Om du vill kan vi göra tre hyddor här, en åt dig och en åt Moses och en åt Elias. Medan han ännu talade, se, då överskuggades de av en lysande molnsky, och se, en röst ur skyn sa: Denne är min älskade Son, i honom har jag ett gott behag. Lyssna till honom.”

- Helige Evangelisten Matteus 17:1-5.

Den Heliga Skrift, Bibeln, är Guds bevarade uppenbarelse över tid. Det vi finner i Bibeln är en koherent uppenbarelse, en gyllene kedja av messianska profetior som förts vidare, inte bara genom en, utan av flera profeter och under tusentals år. Vi ser att den gyllene kedjan förenas med apostlarna i det Nya Förbundet på berget Tabor där två av det Gamla Förbundets representanter, Moses och Elias, framträder tillsammans med Kristus. Moses representerar den lag som gavs i det Gamla Förbundet. Elias representerar profeterna. Mellan dem står Kristus och framför dem finner vi tre av det Nya Förbundets apostlar; Jakob, Johannes och Petrus.

Scenen på berget Tabor är inte bara ett messianskt realiserande av lagen och profeterna, utan också lagen och profeternas övergång i den universella apostoliska kallelsen genom Messias/ Kristus. Kristus är Herren för båda förbunden och förenar i sin egen person det gamla med det nya. Moses och Elias ”pekar mot” Kristus och apostlarna faller ner inför Hans fötter.

Och det är vid detta ögonblick, där det gamla förbundet möter det nya, som Kristus uppenbarar sin gudomliga natur.

Händelsen står nedtecknad i Matteus, Markus och Lukas evangelier.

Kyrkofäderna Gregorius av Nyssa, Johannes Chrysostomos och Cyrillus av Alexandria ser Kristi förklaring som en trefaldig bekräftelse av att Kristus är Herren. Ljuset som omgärdade Kristus är inte av denna världen utan Guds oskapade energier. Moses och Elias ”pekar” på Kristus som deras Herre. Fadern bekräftar honom som sin älskade Son och uppmanar apostlarna till tilltro på Honom.

Utöver detta nämner Helige Cyrillos att Kristi Förklaring också är eskatologisk (eskatologi är läran om de yttersta tingen) då det visar vårt kommande tillstånd i förening med Gud, vilket manifesteras genom Moses och Elias.

Helige Aposteln Petrus beskriver händelsen senare i det andra Petrusbrevet:

”Det var inte några utstuderade myter vi följde när vi förkunnade vår Herre Jesu Kristi makt och ankomst för er, utan vi var ögonvittnen till hans majestät. Han fick ära och härlighet från Gud Fadern, när en röst kom till honom från det majestätiska härlighetsmolnet: ”Han är min Son, min älskade. I honom har jag mitt välbehag.” Det rösten hörde vi själva från himmelen när vi var med honom på det heliga berget.”

2 Petr 1:16-18.

Ljuset på berget Tabor är också det andliga målet för den noetiska bönen. När vi renar våra hjärtan skall vi ”se Gud” med vår noetiska blick. Det gudomliga ljus som uppnås vid theosis, gudomliggörelsen, är enligt kyrkofäderna Tabors oskapade ljus.

Det ortodoxt andliga målet är hjärtats teofani där Gud manifesteras inom den troende.

Tabor visar på den koherens och historicitet som genomsyrar Bibeln. Apostlarna vittnade om Kristi Förklaring och gav sina liv för denna tro. Profeterna gav därtill sina liv för deras förkunnelse om den kommande messias. På Tabor bekräftar Kristus både profeterna och apostlarna och gör det gudomliga ljuset tillgängligt för kyrkan. Han binder samman Guds förbund. Han är förbundens insegel och Herre. Han är Immanuel, som profeten Jesaja vittnade om skulle komma (Jesaja 7:14). Immanuel betyder: Gud är med oss.

<> Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Svenskan är ett heligt språk

Enligt ortodox kristen förståelse är språket inte bara mänsklig uppfinning, utan en gåva från Gud. Redan i skapelsen talar Gud, och genom Ordet (Logos) blir allt till (Joh 1:1–3). Människan skapas till Guds avbild och ges förmågan att tala, namnge och kommunicera. Språket är därför i sitt väsen förbundet med Guds egen skapande och uppenbarande handling.

Detta gäller alltså inte bara grekiskan, hebreiskan, latinet, arameiskan eller kyrkoslaviskan. Det gäller även vår egen germanska språkfamilj och därför även svenskan.

När den Helige Ande sänker sig över apostlarna på pingstdagen, börjar de tala i många tungomål, så att varje folk hör evangeliet på sitt eget språk (Apg 2:6–11). Detta är en teologisk händelse där alla språk blir bärare av det ena Ordet, Kristus. Därmed kan inget språk anses profant eller ovärdigt att tala Guds sanning.

I den ortodoxa kyrkan har man aldrig haft en enda “helig” kultur eller ett exklusivt språk för evangeliet. Till skillnad från islam, som endast tillåter Koranen på arabiska i sin renaste form, har kyrkan alltid översatt Skriften och liturgin till folkets språk. Kyrill och Methodios översatte på 800-talet evangeliet till slavernas språk och skapade till och med alfabet för att evangeliet skulle kunna förstås. Denna princip gäller alltjämt: varje språk kan helgas genom att bära det gudomliga Ordet.

Språket i sig är dessutom en ikon – det pekar mot en verklighet större än orden själva. Ett språk är inte bara ljud eller tecken, utan kan genom Kyrkans bruk bli ett genomskinligt fönster för Gud. Därför betraktas alla språk som heliga, inte i sig själva, utan genom deras potential att bära Kristi namn och mysterierna.

Av denna anledning har ortodoxin liturgier på svenska och detta bruk kommer sannolikt öka med tiden om ortodoxin tillåts att växa.

Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Om Filioque

En grund till den stora schismen mellan den Ortodoxa kyrkan och den Romersk-katolska har sin bakgrund i att Kardinal Humbert la en bannbulla på altaret i Hagia Sophia där han fördömde Patriarken av Konstantinopel för att bland annat ”inte ha Filioque i trosbekännelsen”.

Bakgrunden till detta är man på lokala håll i Väst lagt till Filioque till den Nicenska trosbekännelsen i syfte att bekämpa arianismen. De lokala latinska koncilierna i Toledo och Aachen la till Filioque. Rom vägrade acceptera tillägget och två romerska påvar, Leo III och Johannes VIII, motsatte sig att införa tillägget i trosbekännelsen.

I historiskt perspektiv är den ortodoxa lärans förståelse av Treenigheten djupt förankrad i den tidiga kyrkans teologi, särskilt i de kappadokiska fäderna: Basileios den Store, Gregorios Teologen, Gregorios av Nyssa, samt senare Photios, Maximos Bekännaren och Gregorios Palamas. De betonade konsekvent att Fadern är den eviga, hypostatiska källan (monarchia/ Arche) till Sonen och Anden. Den Helige Ande utgår evigt från Fadern (ekporeusis), medan uttryck som ”genom Sonen” hänvisar till Andens manifestation eller sändning i skapelsen eller frälsningens ekonomi – aldrig till Hans hypostatiska ursprung. Helige Photios skriver att detta är en tidslig uppenbarelse, inte ett ändrat ursprung.

Helige Gregorios av Nyssa formulerar tydligt att ”orsaken är en, och det finns inte mer än ett principium i Treenigheten” (Ἕν τὸ αἴτιον καὶ οὐκ ἔστιν ἐν τῇ Τριάδι πλείον ἢ μία ἀρχή). Helige Maximos Bekännaren klargör i sitt brev till Marinus att latinska uttryck “tillåter Andens sändning genom Sonen i tiden, men aldrig att Sonen är en andra orsak” (προϊέναι vs αἰτία). Dessa fäders distinktion mellan evig procession (ekporeusis) och tidslig sändning (proienai) är hörnstenar i ortodox teologi.

Evangeliet lär tydligt att den Helige Ande utgår från Fadern – ”Den Ande som utgår från Fadern” (Joh 15:26) – och Anden kallas ”Kristi Ande” (Gal 4:6; Rom 8:9), vilket syftar på Hans verksamhet, inte Hans ursprung.

Rövarsynoden i Florens 1439 försökte ena schismen genom politiska påtryckningar och blev ett avgörande ögonblick i denna teologiska konflikt. Där försökte östkyrkans företrädare under stort politiskt tryck acceptera union med Rom, inklusive Filioque, på påvlig auktoritet. Även om företrädare som Isidor av Kiev accepterade heresin, motsatte sig markanta röster såsom Markos av Efesos bestämt denna teologiska kompromiss. Han menade att uttrycket ”genom Sonen” var en otydlig omskrivning som inte alls speglar Filioque-läran, och att det teologiskt var otillräckligt för att förena traditionerna. Många ortodoxa ser detta koncilium som ett misstag – en politiskt betingad anpassning – snarare än ett trons gemenskapsbeslut. Det ledde inte till enhet, och avvisades snart av folk och kyrka, särskilt i Ryssland och andra ortodoxa kyrkor.

Enligt ortodox tradition betraktas Filioque-tillägget som teologiskt felaktigt och heretiskt eftersom det introducerar två principer (Fadern och Sonen) för Andens ursprung. Den klassiska Nikenska trosbekännelsens grekiska version säger: ”…på den Helige Ande […] som utgår från Fadern” (τὸ ἐκ τοῦ Πατρὸς ἐκπορευόμενον) – helt utan tillägg. Framstående östliga teologer såsom Photios, Gregorios Palamas och Markos av Efesos har alla fördömt Filioque som en obefogad utvidgning av trosbekännelsen .

Det finns ingenting som idag borde hindra den romersk-katolska kyrkan att återgå till den gemensamma trosbekännelsen som båda kyrkorna en gång hade gemensamt. Utan tillägg.

Det finns en ironi i den romersk-katolska kyrkans namn, då Filioque alltså inte var eller är en allmän / katolsk doktrin. Inte heller skärselden, påvens ofelbarhet ex cathedra eller den obeflöckade avelsen är katolska doktriner då de inte bekändes katolskt historiskt eller idag.

Endast ortodoxin och den ortodoxa kyrkan kan därför idag bära namnet katolsk.

Filioque upprepades av reformatorerna i Väst och finns i den Augsburgska trosbekännelsen. Martin Luther var anhängare av Filioque.

Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Skapelsen som orthodoxia - ett ärande av Gud och levande liturgi

Jesus sade: ”Lyft en sten, och ni skall finna mig. Klyv ett trä itu, och jag är där.”

- Traditionen

”Allt är skapat genom Honom och till Honom.

Han är före allt, och allt består genom Honom.”

- Kolosserbrevet 1:16–17

Så bevarar Kyrkans tradition ett ord som sammanfattar hela den ortodoxa erfarenheten: Gud är närvarande i allt, genom allt och bortom allt. För världen är inte en slumpmässig samling av ting, utan ett sakrament, en ikon målad av den gudomliga handen, där varje atom bär spår av Gud.

Gud är inte fjärran, inte en skapare som lämnat sitt verk, utan den som oupphörligt upprätthåller skapelsen genom sina energier (energeiai theiai). Han är samtidigt bortom alla skapade varanden genom sitt väsen (ousia), men närvarande i allt genom sin verkan. Som den helige Gregorios Palamas lär, är det genom dessa gudomliga energier som människan och hela skapelsen deltar i Gud.

Därför är kosmos inte en stum materia, utan en levande ikon som ärar Skaparen. Som Kristus är den fullkomliga Ikonen av Fadern (Kol 1:15), så är skapelsen en ikon av Guds kärlek och härlighet, genom vilken människan kallas att se och vörda Skaparen. När människans andliga blick (nous), börjar renas ser hon allt klarare det som alltid varit där: allt är genomskinligt för Guds oskapade energier.

”När människan betraktar skapelsen med ett rent hjärta, ser hon Gud genom allt det skapade, såsom i en spegel.”

Helige Maximos Bekännaren, Ambigua.

Skapelsen är därför inte en barriär mellan Gud och människa, utan ett genomskinligt fönster mot evigheten. Den helige Basileios den store talar om världen som ett ”tempel utan väggar”, där varje väsen lovprisar sin Skapare genom att vara det det är. Människan står mitt i detta tempel och är skapad för att bära fram den i tacksägelse (eucharistía). Skapelsen är gjord och formad för ständig liturgi, en av flera tempelboningar för Herren.

Den ortodoxa människan ser alltså inte jorden som något profant, utan som liturgiskt — ett altare där varje sten, varje träd, varje levande varelse kan helgas. Som Palamas säger: ”Allt som finns är fyllt av Guds energi; därför är allt i viss mening gudomligt, inte till sitt väsen, men genom Hans närvaro.”

”Hela världen är ett brinnande tecken av Guds närvaro. Den som lärt sig älska ser skapelsen som en bok där Gud skrivit sitt namn på varje sida.”

— Helige Isaak Syriern, Homiliae Asceticae 82⁸

När vi lyfter en sten och finner Honom där, när vi klyver ett trä och känner Hans närvaro i dess hjärta — då vet vi att världen inte är tom, utan genomandad av Guds liv. Då förstår vi att frälsning inte är flykten från världen, utan dess upplysning.

Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Kanon från de ekumeniska koncilierna och deras motsvarande andliga råd för det ortodoxt kristna livet

1. Trosbekännelsens oföränderlighet (Nicea I, Kanon 1)

Kyrkofäderna:

”Bevara det du har fått, utan att lägga till eller dra ifrån något.”

– Basilius den Store, Om den Helige Ande 66

”Ingen får ändra något av det som fastställts av de heliga fäderna.”

– Johannes av Damaskus, Expositio Fidei Orthodoxae 100

2. Biskopens primat i sitt stift (Nicea I, Kanon 6)

Kyrkofäderna:

”Där biskopen är, där är församlingen.”

– Ignatios av Antiokia, Brev till Smyrnierna 8

”Lyd er biskop, för ingen gör något i Kyrkan utan biskopen.”

– Ignatios av Antiokia, Brev till Magnesierna 7

3. Prästernas renhet och värdighet (Nicea I, Kanon 3)

Kyrkofäderna:

”Prästen måste vara ren, ty han står inför Guds ansikte.”

– Johannes Chrysostomos, Om Prästadömet 3.4

”Han skall vara helig, ty jag, Herren, är helig.”

– Gregorios den Store, Pastoralregeln I.10

Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Herre Jesus Kristus, vår Gud, Du är fridens och kärlekens Konung.

Befria oss från hatets och fiendskapens ande.

Utrusta våra hjärtan med Din frid och styr våra steg på fredens väg.

Ge Din Kyrka enhet, ge vårt folk trygghet och hela världen Din frid.

Ty Du är vår frid och till Dig uppsänder vi ära,

till Fadern och den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet.

Amen.

O helige Fader Herman, den ryske asketen och Amerikas nye apostel,

du som ödmjukt tjänade de små och de fattiga,

och som aldrig övergav din flock i nöd,

be till Kristus, vår Gud, att Han må ge oss kraft att bära våra bördor.

Be för denna jord, för dess folk och för oss som kallar på din förbön.

Du som i ensamhetens ödemark fann Kristi närvaro,

lär oss stillhetens väg och hjärtats bön.

Led oss till den sanna friden i vår Frälsare,

så att vi, med dig, kan prisa Fadern, Sonen och den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet.

Amen.

<> Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Helige Gregorios Palamas predikar över dagens evangelieläsning (Matt 8:5-13, om officerens tro): ”Ödmjukhet är alltid förenad med tro på Kristus, och de båda förökar varandra. […] När officeren ödmjukt sade till Kristus, ”Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak”, sade Herren till sina lärjungar om honom, ”Jag säger er sanningen: Inte hos någon i Israel har jag funnit en så stark tro.” Alltså har bara de troende ödmjukhet, och bara de som är ödmjuka har tro. Må vi ödmjuka oss själva av egen fri vilja, mina syskon, så att vi kan uppvisa vår tro på Kristus och även upphöjas av honom.”

<> Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Fader Josiah Trenham reflekterar över AI-genererad erotik och den andliga katastrof som pornografin innebär i den digitala tidsåldern.

Han avslöjar också hur teknikjättar bidrar till beroende, förstör relationer och förslavar människors själar. Samtidigt uppmanar han oss till renhet, självdisciplin och vaksamhet över våra ögon.

Bön mot internetpornografi

Innan du sätter dig vid datorn, gör tre bugningar, kyss de heliga ikonerna och be:

Herre Jesus Kristus, min Gud och Frälsare, bevara mig genom din Allraheligaste Moders, min Skyddshelgons och min Skyddsängels förböner, från all syndig njutning genom mina sinnen.

Hjälp mig att inte se på onda och orena bilder som skadar min själ och skiljer mig från Dig. Hjälp mig att avstå från begäret att ge mig hän åt sådana orenheter, och led mig istället att utföra arbete som är gott, nyttigt och behagar Dig och Din Kyrka, så att jag må förhärliga Dig tillsammans med Din Oursprunglige Fader och den Allraheligaste, Goda och Livgivande Ande, nu och alltid och i evigheternas evighet. Amen.

Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Ikonen av Kyrkan: Skeppet

Ikonen av Kyrkans skepp visar den ortodoxa kyrkan: en enda kropp, buren genom historiens stormar av den Helige Andes vind. I skeppet sitter apostlarna, roende i full enhet, ett tecken på den apostoliska Traditionens obrutna karaktär. Kristus är skeppets kapten och närvaro – det är Han som leder, inte människor, system eller epoker.

Skeppet är byggt på kyrkans konciliet och det fasta virket av kanon. Den Helige Ande är vinden som för skeppet framåt. Kristus är Han som styr skeppets riktning.

Runt skeppet syns kyrkans fiender. De representeras i traditionen ibland av figurer som påven, Muhammad och Luther, inte i deras mänskliga person utan som symboler för de krafter som försökt bryta kyrkans enhet: anspråk på universell makt, förnekelse av Kristi gudom, och individualistiska tolkningar av tron. Antikrist representerar den sista eskatologiska attacken mot Kyrkan. Stormarna är villoläror, förföljelser, ideologier, politiska makter och kulturella vindar som genom tiderna försökt välta skeppet.

Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Julklappstips som stöder utgivning av ortodox litteratur på svenska

Genom att köpa litteratur på förlaget ökar möjligheterna att vi kan fortsätta med översättningar och annan utgivning av ortodox litteratur på svenska.

Nu finns äntligen båda böcker: den Kungliga Vägen - En Introduktion till den Ortodoxt Kristna Tron och den Kungliga Vägen 2 - En Fördjupning i den Ortodoxt Kristna Tron, att beställa i bokhandlar och direkt från förlagets hemsida.

https://www.krysalis.se/

Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Kanon från de ekumeniska koncilierna och deras motsvarande andliga råd för det ortodoxt kristna livet

1. Vördnad för Theotokos (Efesos, Definition)

Kyrkofäderna:

”Vi kallar henne Theotokos, Guds Moder.”

– Cyrillos av Alexandria, Brev 17

”Hon är den nya Eva, som gav oss Livet.”

– Irenaeus av Lyon, Mot Heresierna 3.22.4

2. Lydnad för andliga fäder (Laodicea, Kanon 20)

Kyrkofäderna:

”Lyd din fader i tron, för han vakar över din själ.”

– Paulus, Hebr 13:17

”Andlig lydnad är grunden för frälsning.”

– Johannes av Klimax, Stegen 4

3. Kyrklig klädsel och anständighet (Trullo, Kanon 27)

Kyrkofäderna:

”Låt allt ske anständigt och i ordning.”

– Paulus, 1 Kor 14:40

”Klä dig inte pråligt, utan i ödmjukhet och blygsamhet.”

– Basilius den Store, Moraliska Regler 80

Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Kanon från de ekumeniska koncilierna och deras motsvarande andliga råd för det ortodoxt kristna livet

1. Fastans nödvändighet (Nicea I, Kanon 5)

Kyrkofäderna:

”Fastan är helighetens moder.”

– Basilius den Store, Om Fastan 1

”Genom fastan besegras demonerna.”

– Athanasius den Store, Brev till Ammon

2. Kyrkans disciplin och botgöring (Nicea I, Kanon 11)

Kyrkofäderna:

”Botgöring är ett andra dop.”

– Tertullianus, Om Botgöring 7

”Läkemedel ges efter syndens art.”

– Johannes Chrysostomos, Om Botgöring 1

3. Fördömelse av heresier (Efesos, Kanon 1)

Kyrkofäderna:

”Låt dem som inte bekänner den rätta tron vara anathematiserade.”

– Cyrillos av Alexandria, Brev 17

”Vi accepterar inte någon lära som är främmande för fädernas tradition.”

– Gregorios Teologen, Brev 101

<> Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Sverige och Ortodoxin

För den som ser Sveriges kristna rötter med klarsyn – bortom romantik och modern identitetspolitik – framträder ortodoxin inte som något främmande, utan som den djupaste och mest organiska formen av den tro som en gång tog gestalt i Norden. Den första kristna impulsen i Sverige kom nämligen inte främst genom organiserad mission, utan genom våra egna förfäder – de nordbor som, under vikingatidens resor till öst, tog emot tron i dess ursprungliga, odelade form och förde den hem.

Det är en historisk realitet att den kristendom som tidigast slog rot i svearnas och götarnas land inte endast var resultatet av mission från väst. Den bars hem av väringar, handelsmän, soldater, varjager och tjänstgörande i väringagardet som frivilligt anammat den ortodoxt kristna tron i dess fulla, liturgiska och sakramentala dimension i Miklagård/Konstantinopel – hjärtat av den kristna oikumenen. Här mötte de inte en teoretiserad kristendom, utan det levande tempellivet, den bysantinska liturgin, helgonens värme, ikonernas teologi och den ortodoxa förståelsen av frälsningen som gudomliggörande.

Det var denna tro – förkroppsligad, mysteriemättad, apostolisk – som de tog med sig hem till Norden. En tro som inte kom som ett kolonialt projekt utan som ett personligt val, fött ur erfarenhet. På så vis var ortodoxin i Norden inte en import, utan en återvändande skatt: en hemkomst.

Därför är det inte förvånande att Sveriges första kristna generationer levde i ett ethos som ligger närmare ortodoxins sätt att vara kyrka än något senare protestantiskt eller skolastiskt system. Den tidiga tron var sakramental, helgonpräglad, asketisk, präglad av fasta, av helig tid, av helgad plats och av den liturgiska rytmen. Den var en fortsättning av den tempelkult som apostlarna själva stod i och som bevarats obrutet i den östliga kristenheten.

De nordiska helgonen som ortodoxa vittnen

Det är här som våra egna helgon – de heliga som vandrade på nordisk jord – visar hur djupt ortodoxin, i dess ursprungliga mening, harmonierar med vår kultur och vårt arv. När man anropar dem, gör man inte en historisk kuriositet rättvisa; man återknyter till den andliga verklighet som bar fram vår första kristna civilisation.

Helige Sven av Arboga, vars helgondyrkan vittnar om en lokal fromhet som genomsyrade det medeltida Sverige, visar hur kristendomen blev ett skydd för städer, hushåll, familjer och hantverkare. Han var en helig gestalt som stod nära folket, och hans vördande visar att Sverige en gång intuitivt förstod helighet inte som abstraktion, utan som en kraft som genomsyrar människors dagliga liv. Detta är ortodoxins djupa intuition: att helgonen är närvarande, aktiva, förbönsfulla medlemmar i Kristi kropp.

Helige Botvid, den frikostige Sörmlandsmartyrens liv, visar ännu tydligare ortodoxins ethos. Han dödades när han visade barmhärtighet mot en främling – och hans martyrskap blev en källa till omvändelse för omgivningen. Det är en ikon av evangeliets paradox: att kärlek, offer och gästfrihet inte är romantiska ideal utan verkliga, riskfyllda uttryck för Kristi närvaro. Botvid är ett nordiskt exempel på den ortodoxa insikten att sann tro alltid är martyrsk, alltid en kamp mot det gamla livet, alltid en utsträckning av Kristi kors.

Heliga Anna i Sverige, vördad i flera stiftelser och klostertraditioner, bär moderlighetens ikoniska roll i vår kristna historia. Dotter till Olof Skötkonung och sedermera furstinna av Kiev och grundare av ett kloster i Holmgårda/ Novgorod.

Helige David av Munktorp, missionären från England som spred tron längs Mälarens stränder, står som en konkret länk mellan vårt land och den odelade kyrkan. Hans asketiska liv, hans munkliga disciplin och hans uppbyggnad av församlingar och altaren visar hur nordisk kristendom byggdes genom helighet, inte genom politik. Han representerar den ortodoxa principen att evangeliet sprids genom heliga liv, inte genom maktmedel. Munktorps heliga grund är därför ett svenskt minne av klosterandans betydelse – en anda som i vår tid återfinns oförändrad i den ortodoxa kyrkan.

Heliga Sunniva, Norges och de nordiska öarnas skyddshelgon, vars reliker vittnar om martyrskapets absoluthet, är en ikon av hur Norden tog emot evangeliet genom blodets renhet och Guds ingripande. Sunnivas liv och död framhåller samma sanning som de äldsta ökenfäderna lärde: att den som ger sitt liv åt Gud inte förlorar det, och att helighet inte är kulturrelativ utan evig. Hennes grotta, hennes reliker och hennes kult är nordens variant av de ortodoxa helgonens landskap – helig plats, helig tid, helig närvaro.

Sveriges äldsta kristendom är ortodoxin

När dessa helgon betraktas tillsammans framträder en tydlig bild. Den kristendom som formade Sverige var inte en filosofisk teori eller ett moraliskt system. Det var helighet, konkretiserad i män och kvinnor som blev bärare av evangeliets ljus. De levde samma ethos som ortodoxin bevarat: bön, askes, liturgi, martyrskap, gemenskap, ansvar och troheten till Kristus som Gud och Herre.

Det är därför missvisande att säga att ortodoxin är ”främmande” för svenska förhållanden. Om något är ortodoxin den tradition där Sveriges första helgon skulle känna igen sig utan att förändra ett enda ord i sin tro. De skulle inte förstå modern liberalteologi, de skulle inte förstå en ”avmytologiserad” kristendom eller en moral byggd på sekulär självrealisering. Men de skulle förstå ortodoxins tempelrytm, helgonens närvaro och evighetsallvaret i det liturgiska livet.

Ortodoxin som andlig grund och kulturell ryggrad

När svenskar återknyter till dessa helgon, återknyter de till sitt äldsta kristna arv som bevarades i Öst, men som lika mycket en gång var deras: att sann tro är ortodoxi, inte ideologi; att helighet är konkret, inte symbolisk; att moral är ansvar, inte känslor; att tradition är kontinuitet, inte konstruktion.

Därför kan ortodoxin i vår tid vara både Sveriges andliga förnyelse och dess mest lojala kristna tradition. Den förändrar inte landet, den återställer det. Den anpassar sig inte efter tidsandan, den renar den. Den är inte en politisk symbol utan en andlig verklighet som förenar evangeliets sanning med den nordiska erfarenheten av heder, plikt och kontinuitet.

https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Ortodox kristendom

Traditionen är den Helige Andes eld

Det är Traditionen som särskiljer Ortodoxin från alla andra kyrkor och läror. Och de som inte är i Traditionen är inte fullt ut i Kristus.

I ortodox teologi är begreppet Tradition något radikalt annat än både modern historicism och den romersk-katolska läran om dogmatisk utveckling. För att förstå varför, måste man börja i pingstdagen, då apostlarna mottog den fulla teologiska upplysningen i den Helige Ande, och därmed hela trons depositum som något fullbordat, inte som ett öppet forskningsprojekt.

I den ortodoxa förståelsen är Traditionen (παράδοσις/ paradosis) först och främst Guds egen gåva, inte människans konstruktion. Den är Kristi eget liv i den Helige Ande överfört till kyrkan, ”det som har blivit trott överallt, alltid och av alla”, för att använda den helige Vincent av Lérins klassiska formulering. Men medan Rom senare läser Vincent som ett argument för en organisk utveckling där tron växer kvalitativt, läser den ortodoxa kyrkan honom som ett vittne om att kyrkans uppgift är att bevara, renodla och försvara samma tro, inte uppfinna en ny.

Traditionen är därför inte en parallell kunskapskälla vid sidan av Skriften, utan det levande sammanhang i vilket Skriften skrevs, tolkades och liturgiskt levdes. Nya testamentets böcker är frukten av kyrkans liv efter pingst; de föds ur den redan levda Traditionen, de skapar den inte. Apostlarna predikade, firade eukaristi, döpte och ordinerade biskopar innan de skrev ned något. Denna muntliga och liturgiska Tradition är just den verklighet som sedan delvis fixerades i kanonisk skrift, delvis uttrycktes i dogmer, hymnografi, kanonrätt och ortopraxis (att leva ortodoxin i handling i vardagen).

Pingstdagen är i denna mening det avgörande teologiska ögonblicket. Före pingst var apostlarna vittnen, men fortfarande oförstående i mycket: de missförstod Kristi kors, tvistade om vem som var störst, flydde i fruktan. När Anden utgjuts i Apostlagärningarna blir de däremot införlivade i Kristi eget sinne, de blir deltagare i Guds eget liv. De får inte ”fragment av en kommande dogmutveckling” utan hela mysteriet om Kristus, Treenigheten, kyrkan och frälsningen som verklighet. Den Helige Ande ”leder dem in i hela sanningen” inte genom att ge dem en provisorisk utgåva av evangeliet som senare ska uppdateras, utan genom att göra dem delaktiga i den evige Sonens kunskap om Fadern.

Det betyder inte att apostlarna skriver handböcker i systematisk teologi eller att allt uttrycks med samma begrepp som senare koncilier använder. Men ur ortodoxt perspektiv innebär deras teologiska upplysning att inget väsentligt dogmatiskt innehåll saknades. Koncilierna försvara enbart deras tro. Och kyrkofädernas teologi använder enbart filosofin för att uttrycka samma tro, inte för att utveckla den. Detta beror på att tron genom Traditionen helt och hållet rör andlig, noetisk, teologi genom erfarenhet. När kyrkan under de kommande århundradena kallas samman i koncilier är det alltså inte för att ”uppfinna” nya sanningar, utan för att med nya ord, under nya historiska omständigheter, försvara och precisera det som apostlarna redan kände och levde av visavi heresierna. Nicea, Konstantinopel och de övriga koncilierna formulerar i dogmatiska termer det som apostlarna redan hade mottagit som erfarenhet och uppenbarelse i Anden.

Detta är en avgörande skillnad mot modern historicism. Historicismen utgår från att alla idéer, inklusive teologin, är produkter av sin tid och därför i grunden tidsbundna, relativa och föränderliga. I dess teologiska form – sådan vi ser den hos Harnack och senare liberal protestantism – reduceras dogmer till provisoriska symboler för religiös erfarenhet. Tron blir inte längre ett depositum att bevara utan en process där varje generation måste omtolka och i praktiken omskapa sitt evangelium. I den logiken kan man inte längre tala om att apostlarna var ”fullt teologiskt upplysta”, eftersom ingen tidpunkt får vara normgivande; allt är genomsyrat av historisk begränsning. Detta är inte ett tecken på en alternativ teologi utan snarare på att man är utanför kyrkan, saknar nåd och därför inte är fullt ut kristen.

Mot denna heresi hävdar ortodoxin två saker. För det första att uppenbarelsen verkligen är historisk: Gud verkar i tiden, inkarneras, dör, uppstår och sänder Anden på en bestämd plats och i en bestämd mänsklig kultur. Men för det andra att det som uppenbaras i denna historia inte är historiskt relativt. Kristus är ”densamme i går och i dag och i evighet”; Anden är inte en tidsbunden inspirationskälla utan Guds eviga Ande. Den sanning apostlarna mottar är därför både en gång för alla given och samtidigt outtömlig i sina djup. Kyrkan kan växa in i förståelsen av denna sanning, men hon kan inte ersätta den med något annat utan att upphöra att vara kyrka.

Det är här som den romersk-katolska läran om ”dogmatisk utveckling”, särskilt i Newman-traditionen och koncilierna från 1800- och 1900-talen, framträder som en heresi ur ortodox synvinkel. När Rom talar om utveckling av dogma handlar det inte bara om en ökad klarhet eller precisering av det givna, utan i praktiken om att helt nya dogmer – utan rötter i den universella patristiska konsensusen – upphöjs till bindande trosartiklar. Lärorna om påvens ofelbarhet, den obefläckade avlelsen och vissa senare mariologiska definitioner presenteras som ”organiska utvecklingar” av tidigare tro, men saknar stöd i den breda, tidiga Tradition som ortodoxin identifierar som norm.

Problemet är inte bara innehållet i dessa läror, utan själva principen. När man säger att apostolisk tro innehöll dessa dogmer enbart ”implicit” och att kyrkan först genom århundraden av reflektion, skolastisk filosofi och institutionaliserad maktstruktur lyckades göra dem explicita, förskjuts trons centrum från pingstens fullhet till historiens laboratorium. Apostlarna reduceras till embryonala teologer, och kyrkan efter dem blir inte längre en väktare av ett givet depositum utan upphovet till nya, kvalitativt annorlunda trosartiklar. Den Helige Andes ledning uppfattas då mer som en gradvis produktiv kraft som genererar ny doktrin än som en bevarande, renande och förklarande närvaro som skyddar det redan givna.

Ur ortodox synvinkel är detta ett brott med både Skriftens och fädernas självförståelse. Paulus talar om ”den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga” och uppmanar Timotheos att bevara det depositum han mottagit, inte att komplettera det. De ekumeniska koncilierna ser inte sig själva som kreatörer av nya sanningar, utan som tjänare som definierar gränserna för den tro som redan levts i kyrkan. När de talar om ”tillväxt” i förståelsen handlar det om att samma sanning tränger djupare in i kyrkans medvetande, inte om att kyrkan upptäcker aspekter av frälsningen som tidigare helt saknades.

Skillnaden mellan ortodox syn på Tradition och romersk dogmutveckling kan därför formuleras så här: ortodoxin bekänner en kvantitativ fördjupning och språklig precisering av en redan fullbordad uppenbarelse, medan Rom i praktiken tillåter en kvalitativ expansion av själva det dogmatiska innehållet. I det första fallet är pingst den teologiska normen; allt senare är ett återklang och förtydligande. I det andra blir historien själv normerande, och varje nytt koncilium i princip en potentiell källa till helt nya sanningar.

Modern historicism och den katolska utvecklingsläran delar därför, trots sina motsatta ytor, en gemensam förutsättning: att sanningen om Gud på något sätt är underkastad historiens process. Historicismen gör detta genom att relativisera alla dogmer som tillfälliga uttryck för en religiös erfarenhet. Rom gör det genom att förskjuta trons tyngdpunkt från apostlarnas fulla upplysning till kyrkans senare institutionella och intellektuella arbete. Ortodoxin säger däremot att uppenbarelsen är eskatologisk: i Kristus, korsfäst, uppstånden och förhärligad, och i Andens nedstigande på pingst, har den yttersta sanningen redan inträtt i historien. Kyrkans liv är inte en evolution bortom detta, utan en asketisk, liturgisk och dogmatisk trohet mot denna unika händelse.

Att tala om Tradition är därmed att tala om denna trohet. Den uttrycks i den obrutna apostoliska successionen, i liturgins oföränderliga grundstruktur, i fädernas konsensus och i helgonens liv. När ortodoxin avvisar både historicismen och den romerska utvecklingsläran är det inte av konservatism i sociologisk mening, utan för att försvara just detta: att Gud verkligen talat, fullt och slutgiltigt, i sin Son genom den Helige Ande, och att kyrkans uppgift är att förbli i detta ord, inte att förbättra det. Traditionen är den eld som brinner i helgonens liv och den kraft som skiljer agnarna från vetet genom mänsklig samverkan med nåden.

Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Eros bortom Only Fans och moralism

Efter sin uppståndelse frågar Kristus tre gånger Petrus om han älskar Honom? Frågorna har en direkt koppling till att Petrus tre gånger förnekade Herren innan korsfästelsen.

Det man emellertid missar i den svenska översättningen är att Kristus inte använder samma ord för kärlek i detta sammanhang. Han ställer frågan om Petrus älskar Honom som vän, varvid Petrus svarar att han gör detta. Han ställer emellertid även frågan om Petrus älskar Honom som Herren, varvid Petrus svarar jakande.

Ortodoxin har fyra ord för kärlek: eros, philia, storgē och agapē. Philia är kärleken mellan vänner. Eros är kärleken genom attraktion . Storge är familjär kärlek. Agape är kärleken mellan människan och Gud. Kristus frågar Petrus: ”Agapas me?”– älskar du mig med den gudomliga, självutgivande kärleken? Och Han frågar Petrus om philia, om Petrus dessutom älskar Honom som vän.

Det avgörande är följande: alla dessa kärleksformer lever bara genom offer. När offret försvinner dör kärleken. Den blir till begär, känslomässig bekvämlighet eller ren funktion.

Kyrkan talar därför om kärlek på ett helt annat sätt än vad världen gör. Kärlek är inte att ”känna starkt”. Kärlek är att ge plats åt den andre. Kärlek är att våga ta konsekvenserna av sin vilja att älska. Kärlek är att växa genom att ge. Kärlekens grund är offer.

Ortodoxin visar den fullkomliga formen av gudomlig kärlek eftersom hela vår tro är centrerad kring Korset, offret i agape. Det är också därför fienden till ortodoxin, förnekar korset och offret. Detta kan ske genom förnekelsen av korset i religionen som islam. Det kan också ske genom att förvandla eros som lust; det vill säga att separera eros från liv, barn, storge, philia och agape.

Agape rör även kärleken till människan som skapad för de högsta formerna av kärlek. Genom kärleken kan hon rymma och få andlig tillgång till det gudomliga och den energeia som formade skapelsen.

Människan är skapad för att ta emot den fullkomliga kärleken. Hon kan nå detta genom att se kärleken som ett existentiellt val i Kristi efterföljelse. Hon ses här inte som ett ting i världen, utan som en ikon av den Gud som älskar henne fullkomligt. Därför är kroppens betydelse djupare än dess funktioner: kroppen är platsen där kärleken blir synlig, där människan ger sig själv och tar emot den andre. Den som använder sin kropp utan att förstå sin personlighet splittrar sig själv, inte därför att handlingen i sig är fördömd, utan därför att kroppen och själen är skapade för samma riktning. När kroppen används utan själens deltagande, eller själen utan kroppens, uppstår en antropologisk skada: människan upplever sig själv som två istället för en.

Man kan alltså inte använda kroppen (sin egen eller andras) som en handelsvara utan att detta påverkar och formar (i andlig mening) anden, själen och personligheten. Människan är en helhet. Separationen är bara teoretisk. I verkligheten omfattas hela människan av varje handling.

När sexualiteten därför bryts loss från eros, philia, storgē och framför allt agapē, blir den inte längre förening mellan personer utan en transaktion mellan funktioner.

Ortodoxin säger inte primärt att detta är fel i moralistisk mening. Den säger däremot: detta är inte vad du är skapat till. Detta är inte din högsta form. Du är kallad till fullkomlig kärlek genom agape och eros, inte till en reducerad och krympt spillra av den. Det är därför kyrkan inte accepterar den moderna uppdelningen mellan kroppen och själen som privatrum. Kvinnan är inte skapad för torskars blickar, utan för Guds.

Eros behöver därför inte moralism. Den behöver återlösning och helning. Den behöver återkopplas till den kärlek som skapar liv genom familj: philia som bygger vänskap, storgē som bär familjen, och agape som bär existensen genom Kristi kors.

När dessa kärleksformer förenas återfår människan sin helhet. Då är hon inte längre splittrad mellan kropp och själ, begär och mening, drift och kallelse. Hon blir den hon är skapad att vara: en enhet, formad av kärlek och kallad att älska på ett sätt som gör henne hel.

https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Ortodox kristendom

Helige Filaret den Nye Bekännarens andliga råd

1. Kom ihåg att du är en son eller dotter av den Ortodoxa Kyrkan. Dessa ord är inte tomma. Minns vilka förpliktelser detta innebär.

2. Det jordiska livet är flyktigt. Det försvinner på ett ögonblick. Men just detta liv avgör din själs eviga öde. Glöm aldrig detta, inte ens för ett enda ögonblick.

3. Försök att leva gudfruktigt. Be till Gud i kyrkan och be till Gud i hemmet—vördnadsfullt, i tro, och överlämna dig åt Herrens vilja. Iaktta Kyrkans heliga och frälsande kanoner, liksom hennes regler och bud. Utanför Kyrkan och utanför lydnaden till henne finns ingen frälsning.

4. Talet är en stor gåva från Gud. Det förädlar människan och höjer henne ofantligt över alla andra skapelser. Men hur fördärvat missbrukar inte människorna denna gåva i vår tid! Bevara denna gåva och lär dig att använda orden på ett kristligt sätt. Dömn inte, tala inte fåfängligt. Frukta smutsigt språk och förföriskt tal såsom pesten. Glöm inte vår Herres och Frälsares ord: ”Efter dina ord skall du bli rättfärdig, och efter dina ord skall du bli fördömd.” Tolerera ingen falskhet. Skriften varnar strängt: ”Herren skall förgöra alla som talar lögn.”

5. Älska din nästa som dig själv, enligt Herrens bud. Utan kärlek finns inget kristendom. Kom ihåg: kristen kärlek är osjälvisk, inte egoistisk. Försumma aldrig ett tillfälle att göra kärlekens- och barmhärtighetens gärningar.

6. Var blygsam, ren och kysk i dina gärningar, ord och tankar. Efterlikna inte de fördärvade. Följ inte deras exempel; undvik nära förbindelser med dem. Umgås inte i onödan med otroende—otro smittar. Iaktta blygsamhet och anständighet alltid och överallt; låt dig inte smittas av vår tids skamlösa seder.

7. Frukta och fly fåfänga och högmod. Högmodet störtade den mäktigaste och mest upphöjde av änglar från himlarna. Minns: du är stoft och till stoft skall du återvända. Ödmjuka dig djupt.

8. Livets främsta mål är att frälsa själen för evigheten. Låt detta vara det högsta målet och omsorgen i ditt liv. Ve dem som förlorar sina själar genom likgiltighet och försummelse!

https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Ortodox kristendom

Kanon från de ekumeniska koncilierna och deras motsvarande andliga råd för det ortodoxt kristna livet

1. Eukaristin för de trogna (Trullo, Kanon 101)

Kyrkofäderna:

”Tag och ät, detta är min kropp.”

– Jesus Kristus, Matt 26:26

”Ingen skall nekas Eukaristin som är värdig.”

– Cyrillos av Jerusalem, Katekes 23.22

2. Moralisk renhet för alla kristna (Laodicea, Kanon 30)

Kyrkofäderna:

”Kroppen är ett tempel för den Helige Ande.”

– Paulus, 1 Kor 6:19

”Lev som om du alltid stod inför Gud.”

– Basilius den Store, Brev 160

3. Bönen vid bestämda tider (Laodicea, Kanon 49)

Kyrkofäderna:

”Börja och sluta dagen i bön.”

– Johannes Chrysostomos, Homilia på Matt 6:5

”Be ständigt.”

– Paulus, 1 Tess 5:17

Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Helige David av Munktorp, bed för oss.

Jesus är Gud inkarnerad och därför tillber vi Honom som Herren

Utdrag ur den Kungliga Vägen 2 - En bok som försvarar den ortodoxt kristna tron som fördjupad katekes.

”Gud blev människa i Jesus Kristus och apostlarna tillbad Honom.

Samtliga evangelier inleds med inkarnationen av Gud som människa. I Lukasevangeliet läser vi: ”Den Helige Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft ska överskugga dig, därför ska också det Heliga som blir fött av dig kallas Guds Son (Lukas 1:35). Redan initialt tillbad man Honom i krubban. I Matteusevangeliet läser vi: ”Och när de hade kommit in i huset såg de barnet med Maria, hans mor, och de föll ner och tillbad honom…” (Matteus 2:11). Johannesevangeliet inleds mer teologiskt med inkarnationen av Guds Ord (som på grekiska är Logos och bland mycket annat även betyder princip och förnuft): ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.” (Johannesevangelium 1:1). Senare läser vi: ”Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, den härlighet som den Enfödde har av Fadern, full av nåd och sanning” (Johannesevangeliet 1:14).

Gud Fadern kallar också Sonen direkt för Gud. I Hebreerbrevet läser vi: ”Och vidare, när han låter den Förstfödde träda in i världen, säger han: Alla Guds änglar ska tillbe honom. Och om änglarna säger han: Han gör sina änglar till andar och sina tjänare till eldslågor. Men till Sonen säger han: Gud, din tron varar från evighet till evighet, ditt rikes spira är rättvisans spira” (Hebreerbrevet 1:8). Jesus bekräftar själv sin preexistens hos Fadern på flera ställen. Ett av dessa ställen står om i Johannesevangeliet 17:5: ”Och nu Fader, förhärliga du mig hos dig själv med den härlighet jag hade hos dig innan världen var till.”

Vi läser även att allt är skapat i Sonen innan skapelsens begynnelse, att allt upprätthålls genom honom och är skapat för Honom.

”Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd framför allt skapat. För genom honom skapades allt det som är i himlarna och det som är på jorden, det synliga och det osynliga, vare sig det är troner eller herradömen eller furstedömen eller väldigheter. Allt är skapat genom honom och till honom. Och han är före allting, och allt består genom honom. Och han är huvudet för kroppen, församlingen. Han är begynnelsen, den förstfödde från de döda, för att han i allt skulle vara den främste.”

Kolosserbrevet 1: 15-18.

Efter att själv ha sett den uppståndne Kristus bekänner aposteln Tomas honom som Herre och Gud. Denna text vittnar även om uppståndelsen och är värd att citera i dess helhet:

”Och åtta dagar därefter var hans lärljungar inne igen, och Tomas var med dem. Då kom Jesus medan dörrarna var låsta och stod mitt ibland dem och sa: Frid vare med er. Sedan sa han till Tomas: Räck hit ditt finger, och se mina händer, och räck hit din hand, och stick den i min sida. Och tvivla inte, utan tro! Och Tomas svarade och sa till honom: Min Herre och min Gud!”

Helige Evangelisten Johannes 20:26-28

Genomgående i evangelierna ser vi att Jesus tillrättavisar dem som inte tillber Honom och bekänner Honom som Herre efter uppståndelsen. Vi ser detta i citatet ovan med uppmaningen: ”Var trogen”. Vi läser även en tillrättavisning i Matteusevangeliet:” Och när de fick se honom, tillbad de honom, men några tvivlade. Då trädde Jesus fram och talade till dem och sa: Mig är given all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och lär alla folk. Döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn” (Matteusevangeliet 28:17-19). Vi ser således här att Jesus tillrättavisar dem som inte tillbad Honom och accepterade tillbedjan av sin person. Han uppmanar även till detta på ett annat ställe: ”för att alla ska ära Sonen, såsom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom” (Johannesevangeliet 5:23).

Fadern kallar Sonen Gud och Sonen kallar sig själv ett med Fadern (Johannesevangeliet 10:30). Han säger även att Han är den som talade med Abraham (Johannesevangeliet 8:58) i det Gamla Förbundet och sätter således sig själv i Herrens ställe i Gamla Testamentet. Vidare använder Jesus samtliga av de namn som Gud använder om sig själv i Gamla Förbundet när Han säger:

Jag är Templet (Johannesevangeliet 2:19).

Jag är den Gode Herden (Johannesevangeliet 10:11).

Jag är Uppståndelsen (Johannesevangeliet 11:25).

Jag är Sanningen, Vägen och Livet. (Johannesevangeliet 14:6).

Jag är Vinträdet (Johannesevangeliet 15:1).

Jag är Dörren (Johannesevangeliet 10:9).

Jag är Livets Bröd (Johannesevangeliet 6:35).

Vidare säger Sonen i Johannes Uppenbarelse:

”Jag är Alfa och Omega, begynnelsen och änden, säger Herren, han som är och som var och som ska komma, den Allsmäktige.”

Johannes Uppenbarelse 1:8.

Genomgående i Nya Testamentet ser vi att judarna själva inte missförstod Jesu anspråk på att vara Guds Son och ett med Gud. Återkommande ville de skriftlärda därför döda Honom. I Johannesevangeliet läser vi:

”Men Jesus svarade dem: Min Fader verkar ända tills nu, så verkar också jag. Därför sökte judarna ännu mer efter att döda honom, eftersom han inte bara bröt sabbaten, utan också sa att Gud var hans Fader och gjorde sig själv lik Gud.”

Johannesevangeliet 5: 17-18.

Det Jesus säger här är att Gud alltid är verksam, även på Sabbaten, alltså är även Sonen verksam. Gud måste upprätthålla skapelsen på Sabbaten. Alltså måste även Sonen vara verksam. Detta gjorde honom till Gud och uppfattades som blasfemi. Som svar på detta förnekar inte Jesus sin gudomlighet utan förstärker anspråken och säger:

”För Fadern älskar Sonen och visar honom allt det han själv gör, och han ska visa honom ännu större gärningar än dessa, så att ni ska förundra er. För liksom Fadern uppväcker de döda och gör dem levande, så gör också Sonen levande vem han vill.”

Johannesevangeliet 5: 20-21

Det vi ser här är att Jesus likställer sig själv med Fadern ifråga om auktoritet, ifråga om handlingar, ifråga om makt och ifråga om dom. Faderns makt och handlande upprätthåller skapelsen, alltså gör Sonen också det. Fadern uppväcker de döda och det gör även Sonen. Fadern har överlåtit makten till Sonen och Sonen inträder här som dömande Gud.

För att förstå relationen mellan Fadern och Sonen ser vi kärleken inom gudomen. Sonen älskar Fadern och ser och gör allt som Fadern gör. Fadern ger makt och ära åt Sonen. Sonen och Fadern förkunnar varandra. Kärleken inom Treenigheten är oföränderlig och i ständig rörelse.

När Jesus kallar sig själv Livet är detta också den yttersta verkligheten. Den som skapar varat och gör sin skapelse levande är Livet själv, vilket är ett annat ord för Gud. De skriftlärda missförstod inte detta, utan ville döda den de pratade med. Därför avslutar Jesus sitt tal med att hänvisa till judarnas laggivare, Moses:

”Tro inte att jag ska anklaga er inför Fadern. Det finns en som anklagar er, nämligen Mose, den som ni förlitat er på. För om ni trodde Mose, så skulle ni trott mig, för om mig har han skrivit. Men om ni inte tror hans Skrifter, hur ska ni då tro mina ord”

Helige Evangelisten Johannes 5: 45-47.

När Jesus står inför den judiska domstolen ledd av Annas och Kaifas placerar Han sig direkt in i Daniels profetia om Människosonen med orden:

”Men han teg och svarade ingenting. Översteprästen frågade honom vidare och sa till honom: Är du Kristus, den Välsignades Son? Och Jesus sa: Jag Är, och ni ska få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens skyra. Då rev översteprästen sönder sina kläder och sa: Varför behöver vi fler vittnen? Ni hörde hädelsen. Vad anser ni? Alla dömde honom då skyldig till döden.”

Helige Evangelisten Markus 14:61-64

Det var således tydligt för Kaifas vad Jesus gjorde för anspråk. Människosonen är i den judiska samtida kontexten gudomlig. Och det var för att de inte trodde på dessa anspråk som Herren dömdes till döden.

Det var också, vilket redan nämnts, den judiska tron vid Jesu tid att Gud verkade genom olika hypostaser. Daniels tal om Människosonen är ett exempel på tron på ”en andra kraft i himmelen” och att de identifierade denna hypostas med Messias (som i 1 Henoksboken). När vi förstår denna tro som bakgrund förstår vi även varför apostlarna bekände Jesus som inte bara Messias, utan som Immanuel. Vi förstår även varför evangelisten Markus i 6:45-52 gör en parallell med Gud som ”Han som går fram på havets vågor” i Gamla Testamentet (Job 9:8) med Kristus som går fram på Galileiska sjön. Gud stillar stormen i Gamla Testamentet och det gör Jesus i det Nya. Det är nämligen en och samma hypostas som är verksam i båda fallen. Detta bekräftas av Jesus själv på flera ställen, vilket redan nämnts. Bland annat när Han hänvisar till sitt samtal med Abraham (Johannesevangeliet 8:58) och när Han samtalar med Moses och Elias på berget Tabor.”

https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Ortodox kristendom

Sankt Fader Efraim av Arizona, USA (+2019):

Våra heliga fäder, medvetna om att de onda tankarna som orenar människan kommer ur hjärtat och att insidan av bägaren måste renas för att utsidan också ska bli ren, lämnade allt annat andligt arbete och ägnade sig helt åt hjärtats vaksamhet, i visshet om att detta arbete för med sig alla andra dygder.

Sankt Fader Efraim av Arizona, USA (+2019):

Den gudabärande Symeon den Nya Teologen säger: ”Låt oss rena våra hjärtan, så att vi kan finna den allestädes närvarande Herren inom oss. Låt oss rena våra hjärtan med Hans nåds eld, så att vi kan se ljuset och härligheten av Hans gudomlighet inom oss.”

Sankt Fader Efraim av Arizona, USA (+2019):

Saliga är de som har närmat sig det gudomliga ljuset, trätt in i det och blivit ett med ljuset; de har klätt av sig syndens besudlade klädnad och ska inte längre gråta bittra tårar. Saliga är de som redan i detta liv har lärt känna Herrens ljus som Herren själv, ty de ska stå inför Honom med frimodighet i det kommande livet. Saliga är de som har tagit emot Kristus, som kom som ljus till dem som förut var i mörker, ty de har nu blivit ljusets och den eviga dagens barn.

Sankt Fader Efraim av Arizona, USA (+2019):

Den helige Gregorios Palamas säger att när bönen förenas med in- och utandning, uppstår med tiden en ljuv andedräkt av nåd, en andlig väldoft som sprids från den som ber – ”en doft till liv”, som aposteln säger. Det finns verkligen ingenting som liknar bönens andedräkt, den oupphörliga noetiska bönen. Bönen utgjuter nåd inte bara över den som ber, utan rinner också över och sprids till skapelsen. När han andas in, blir han renad, upplyst och helgad; när han andas ut, renar, upplyser och helgar han skapelsen – inte han själv, utan den gudomliga nåden som verkar genom honom.

Nu har äntligen Synaxariet kommit

Efter flera års arbete och engagemang har nu det första bandet av Synaxariet, som omfattar månaderna december till och med februari, äntligen utkommit på svenska. Detta är en historisk händelse: för första gången finns nu den ortodoxa kyrkans samlade helgonliv tillgängliga i en svensk utgåva. Synaxariet kan beställas här: https://www.krysalis.se/

https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Ortodox kristendom

Helige Ansgar, Nordens Apostel (+865)

3 februari

Ansgar, "Nordens apostel", född 8 september eller 9 september 801 i Fouilloy, nära Amiens, död 3 februari 865 i Bremen,[1] var en benediktinmunk, missionär och ärkebiskop av Hamburg-Bremen, vilket då också innefattade Norden. Ansgar blev efter sin död helgonförklarad. Hans levnadsöden skildras i legenden Vita Anskarii skriven av hans lärjunge och efterträdare på ärkebiskopsstolen Rimbert. Ansgar avbildas klädd som biskop med kåpa, biskopsmössa (mitra), biskopsstav (kräkla), och som särskiljande attribut bär han en miniatyrkyrka i handen.

Barn- och ungdomsåren

Ansgar, som hade frankiska föräldrar, föddes år 801 i Picardie i Frankrike. Hans mor dog då han bara var fem år gammal och kort därefter lämnade hans far honom som oblat, sannolikt till benediktinklostret Corbie vid floden Somme strax söder om Amiens. Där utbildades han och blev föreståndare för en skolavdelning. Året 822 skickades han till det nygrundade klostret Corvey vid floden Weser i Nordrhein-Westfalen, för att som munk leda den nya klosterskolan och dess undervisning.

Uppdraget som missionär

År 826 döptes den danske kungen Harald Klak. Han bad om missionärer och Ansgar åkte frivilligt till Danmark från Köln med båt över Rhen förbi Dorestad och Friesland. Men Harald Klaks ställning var inte stark i Danmark och Ansgar stannade söder om Elbe, där han inrättade en skola för danska pojkar. När Ludvig den fromme, karolingisk kejsare, omkring år 830 besöktes av två sändebud från sveakungen, som menade att det var flera i deras hemland som ville övergå till den kristna tron, utsåg han Ansgar att sprida tron. Ansgar och hans medhjälpare munken Witmar följde med en konvoj av köpmän, men halvvägs blev de överfallna av vikingar, och de måste ta sig till Birka till fots. Det bildades en liten församling med Birkas hövitsman Herigar som främsta namn. I Birka förkunnade Ansgar kristendomen omkring 829–831. Som svensk kung anges för denna tid Björn i Ansgarsvitan. Framgången var dock blygsam, och sveakungens inbjudan får nog betraktas som en vänlig gest till den djupt kristne kejsaren.

Biskopsämbetet

Efter att Ansgar hade återvänt från Skandinavien utnämndes han 15 maj 834[3] till biskop för det nygrundade ärkestiftet Hamburg. På grund av inbördeskrig försvagades dock Frankerriket. Efter Ludvigs död 840 härjade den danska kungen Hårik i Hamburg 845, och denna utpost övergavs som biskopssäte. Stiftet slogs 864 ihop med Bremen, som hade blivit Ansgars nya biskopssäte. Men påvestolen bestämde att ärkesätet skulle förbli i Hamburg.

Cirka år 851–853 återvände Ansgar till Birka, där nu kung Olof regerade. Vid denna tid lär situationen för den kristna missionsverksamheten ha försvårats. Den kristna församlingen i Birka hade kommit i konflikt med den hedniska befolkningen och hade upplösts. Ansgar var därför tvungen att återupprätta församlingen.

Två kyrkklockor sändes till Birka av abboten i tyska Fulda, (död 856), men man vet inte om de kom till användning.

Ansgarsmonumentet, ett stenkors till Ansgars minne, restes året 1834 på Björkö, Ekerö kommun, där Birka låg. Formgivningen som keltiskt kors är dock missvisande, eftersom det associerar till de senare missionärerna från de brittiska öarna.

Sankt Ansgar var den förste kände missionären i Sverige, och flera gravar med kristna kors har hittats i Birka. Ändå anses hans arbete inte ha fått någon bestående betydelse för Sveriges kristnande. Ärkebiskop Unni av Hamburg fann inga spår av Ansgars församling vid sitt besök i Birka år 935.

Heliga Ketevan av Muchrani, Georgien (+1624)

13 september

Heliga Ketevan av Muchrani född 1565, död 13 september 1624 i Shiraz i Iran. Hon var drottning av Kachetien, ett kungarike i östra Georgien (idag en region). Ketevan av Muchrani mördades i Shiraz i Iran den 13 september 1624. Hennes regeringsperiod var mellan år 1601 till 1602.

Kortfattat om p-piller, etik, frihet och kroppens musik

Etik handlar om grundvärderingar och frihet. Och skönhetens musik.

När det gäller definitionen av läkemedel finns en lagdefinition idag, som jag tycker går över gränserna för vad ett läkemedel borde anses vara. Ett läkemedel borde endast anses det som förebygger, lindrar eller botar fysiska eller psykiska sjukdomar eller deras symptom och inget annat. Diagnosmedel som till exempel kontrastämnen inför röntgenundersökningar är en särskild kategori, som ändå inte borde klassas som läkemedel, utan man borde formulera en lagkomplettering som gör det möjligt att även hantera sådana läkemedel-liknande ämnen, liknande mest på sättet att tillverkas, uppfylla renhets-, säkerhetskrav o s v som annars läkemedel måste uppfylla. Men det är inte dessa medel som ställer så mycket till problem (fastän de kan bli ett problem om man förlorar ur sikt den enkla definitionen som förblir den enda med sunt förnuft), utan andra ämnen som idag klassas som läkemedel och som inte alls är det. Jag syftar idag på p-piller och ”dagen-efter-piller”. De förebygger, lindrar eller botar inga sjukdomar eller symptom, i alla fall inte när de används i ”graviditetsförebyggande” syfte. Jag tycker förresten att ”graviditetsförebyggande” i detta fall inte är det rätta ordet, utan man borde säga sanningsenligt ”graviditetsförhindrande” syfte, eller ännu klarare ”barnuppkomstförhindrande” syfte. Barnuppkomst är ingen sjukdom eller inget sjukdomssymptom som man ska förebygga eller bota eller bekämpa, utan den är helt enkelt ett ansvarstagande av en möjlig konsekvens, konsekvensen av att en man och en kvinna förenas (minst) kroppsligen. Hur skulle det vara om man sanningsenligt skulle säga: Idag kallar vi läkemedel även sådana medel som hjälper oss att förhindra att vi känner och tar ansvar för konsekvenserna av våra handlingar. Å ena sidan: Tänk att dessa konsekvenser normalt vore att betraktas som det bästa som vi någonsin kan åstadkomma, fast inte vi, utan genom oss: våra barn. (Men vårt sätt att handla och tänka har gått så långt att vi inreder våra liv på det olyckliga sättet att vi oftast ställs inför situationen att se på dessa konsekvenser, på att få barn, som något icke-önskvärt, ytterst negativt.) Å andra sidan: Tänk hur mycket kraft och energi och tid - och själva meningen med livet - vi förlorar genom att intill förstörelsen missbruka en enda sträng i den mest finstämda symfoniorkestern som finns i denna värld: våra egna kroppar (och själar).

Visserligen kan hormonläkemedel som är p-piller även användas i medicinska syften, d v s som ett läkemedel och då är de givetvis läkemedel, fastän även detta behöver en särskild fundering och diskussion. Men när de används som p-piller är de enligt den enkla, sanningsenliga, förnuftiga definitionen inga läkemedel.

Om man jobbar på ett apotek måste man ta hänsyn till ett komplext system av lagar och regler. Det spelar ingen roll om man jobbar på ett statligt eller privatägt apotek eller om man själv äger sitt apotek. Man måste följa lagarna som finns. En av bestämmelserna som finns i lagen är att alla apotek är skyldiga att tillhandahålla alla läkemedel (i fall de inte finns på lager på apoteket just den dagen ska de beställas och ställas till förfogande så fort som möjligt). Men om jag som jobbar på ett apotek tycker att vissa läkemedel inte är läkemedel och mina funderingar grundar sig på ett etiskt synsätt, tvingas jag att göra något emot mitt samvete eller så har jag det fria valet att inte jobba på apoteket så länge en sådan lag finns. Å andra sidan betyder detta förstås också att lagen inte stämmer och måste ändras.

https://monicalassaren.blogspot.com/2012/10/kortfattat-om-p-piller-etik-frihet-och.html

Helige Efraim den Nye av Nea Makri, Attika, Grekland (+1426)

5:e maj

Idag den 3:e januari (efter den gregorianska kalendern) minns man i den Ortodoxa Kyrkan förutom den Helige Profeten Malaki och den Helige Martyren Gordios av Caesaréa ett nyare helgon med namnet Efraim den Nye. Man minns honom två tillfälle per år, den 5:e maj, hans martyriums dag och den 3:e januari, dagen när hans reliker hittades (över 500 år senare).

Den Stormartyren och Helbrägdagöraren Efraim föddes den 14:e september 1384. Han hade sex syskon och blev tidigt faderlös. Det var hans troende mor som tog hand om barnen. Vid 14 år leddes hans steg till Gudaföderskans Bebådelsens Kloster, som befann sig på De Rättfärdigas Kulle i Attika. Där levde han i nästan 27 år där han så småningom nådde en änglalik livsföring. Han blev värdig att bli den Heliga Treenighetens boning och tjäna Herren som präst vid det Heliga Altaret "som en ängel, med Gudsfruktan och med hjärtats stor förkrosselse".

Men den 14 september 1425, det Heliga Korsets Upphöjelsens dag (och hans födelsedag), förstördes klostret av hedningar som dödade alla munkar. Den Helige Efraim togs fånge av dem och misshandlades i flera månader tills han den 5:e maj 1426 genomgick martyrdöden på ett särskilt grymt sätt.

Det var en tisdag, vid kl. 9 på morgonen, när hans martyrium nådde sitt slut. Han hade blivit upphängd i ett träd upp och ned, men ben och huvud fastnaglade och till slut hade man stuckit en brinnande träfackla i hans mage: så överlämnade den Helige sin själ i Herrens händer.

I över 500 år var den Helige Efraim gömd under jorden och obekannt. Men den 3:e januari 1950 visades han för en nunna, Moder Macaria, för vilken han berättade om sitt liv och martyrium och platsen där hans reliker fanns. Sedan dess har han visat sig i synlig gestalt för många andra. Otaliga människor blev botade eller hjälpta på olika sätt efter att de kom och vördade och rörde vid hans relikver. De botades av cancer, diabetes, blodcancer, blindhet, amnesi, ögon- och magsmärtor, njursten, hjärt- och hjärnsjukdomar, polinukleos, blödningar, ben- och ledsmärtor, förlamning, epilepsi och många andra sjukdomar. Andra kunde med hans hjälp övervinna förtvivlan, drogmissbruket (två "områden" som den Helige Efraim är en stor och snar hjälpare på) eller fick hjälp vid operationer, rättegångar, vid brand eller storm eller andra dödsfaror. Och -det viktigaste av allt - många människor har genom hans förböner lärt känna Gud, fick insikt om sina synder och omvände sig.

Alla dessa detaljer och många andra över den Helige Efraim den Nyes liv och underverk har jag läst i en bok som kom på rumänska som en översättning från franska.

Någon kanske frågar sig: vad har det moderna livet som vi för idag att göra med allt detta? Då kanske kan man svara genom en berättelse i boken, där den Helige Efrem visade sig för en ung amerikan som var missbrukare. Denne hade först i en dröm blivit frestad av en djävulens gestalt, ett gammalt och fult ansikte, till att sätta sig i bilen och "komma till träffen". Den unge mannen lyssnade på rösten som lockade honom till en avgrund, men när han var vid avgrundens rand tvekade han och bromsade i sista sekunden. Den andra natten drömde han igen det fula ansiktet som var missnöjd att den unge inte "hållit löftet" och "rådde" honom att ta en dubbel dos för att äntligen "lära känna varandra." Den unge mannen gjorde vad han blivit tillsagd och så hamnade han på sjukhuset i koma. Läkarna gav honom ingen chans. Om han ändå skulle överleva så skulle han i hela sitt liv vara som ett paket, i ett tillstånd av halvvakenhet, sade läkarna till hans familj. Trots allt vaknade den unge mannen helt efter två veckor. Han berättade för de andra att han under sin koma hade sett en människa som liknade mycket "en ljusspridande munk". Munken hade sagt till honom. "Jag har bett för dig... Gud ger dig en chans till. Du kommer att leva, men du måste ändra ditt liv. Du ska resa till Grekland till platsen där mina reliker ligger, för att tacka Gud för att du räddades. Mitt namn är Efraim. "

Helige Stormartyr och Helbrägdagörare Efraim, bed till Kristus, vår Frälsare, för oss!

https://monicalassaren.blogspot.com/2012/01/om-den-helige-efraim-den-nye.html

Sankt Fader Efraim av Arizona, USA (+2019):

1. Bönen är en av de främsta och starkaste krafter som gör att den som ber blir pånyttfödd och skänker honom både kroppsligt och andligt välbefinnande.

2. Bönen är själens ögon och vingar; den ger oss frimodighet och styrka att skåda Gud.

3. Om du verkligen önskar driva bort varje antikristlig tanke och rena ditt nous, kommer du endast att uppnå detta genom bön, ty inget kan ordna våra tankar så väl som bönen.

4. Var på din vakt, ty om du är lat och ouppmärksam i bönen, kommer du varken att göra framsteg i din strävan efter hängivenhet inför Herren eller i din strävan efter frälsning och sinnets frid.

Sankt Fader Efraim av Arizona, USA (+2019):

1. När vi leds av bönen blir de moraliska krafterna inom oss starkare än alla våra frestelser och övervinner dem.

2. Liksom det är omöjligt för någon som vandrar om natten att inte snava, är det omöjligt för den som ännu inte har sett det gudomliga ljuset att inte synda.

3. Ju mer bönen förenar oss med Kristus, desto mer skiljer den oss från djävulen – och inte bara från djävulen, utan även från världens ande, som föder och underhåller passionerna.

4. Tröttna inte på att föra tillbaka ditt nous varje gång det vandrar bort. Gud ska se din iver och möda och sända sin nåd för att samla det. När nåden är närvarande görs allt med glädje, utan möda.

Kroppens teologi i ljuset av koncilierna och fäderna.

(Det är viktigt att i denna text skilja på vad kyrkan identifierar som en andlig fara som skadar människans själ och människan. Kyrkan identifierar vad som är skadligt, den fördömer inte människor.)

I ortodox kristen antropologi är människan skapelsens krona, kallad att leva i enhet med Gud som avbild och likhet. Kroppen och själen är oskiljaktiga i denna kallelse. Därför har Kyrkan alltid sett självstympning, homosexualitet och transvestism som andligt skadliga, inte för att de hotar en juridisk ordning, utan för att de förvränger kärlekens och skapelsens syfte.

Eunuckism (självstympning och könsbyte)

Niceanska konciliet I, Kanon 1 (325) fördömer självstympning och avsätter präster som kastrerat sig själva. Detta handlar inte om dem som är födda som eunucker eller drabbats av sjukdom, utan om dem som medvetet skadar sin kropp.

Kanon 1:

”Om någon i kleresiet kastrerat sig själv skall han avsättas.”

Johannes Chrysostomos förklarar vad Kristus menade med att bli eunuck för himmelrikets skull (Matt 19:12):

”Kristus talar inte om kroppslig stympning utan om andlig avhållsamhet, när vi avstår från äktenskap för att leva i jungfrulighet.”

(Homilia på Matteus 19)

Basilius den Store skriver:

”Den som stympar sig själv vanhelgar Guds skapelse, ty kroppen är Guds verk.”

(Moraliska Regler)

Varför är detta andligt skadligt?

Kroppslig stympning eller könsbyte är att förneka den gåva Gud gett i skapelsen, att man är skapad till man eller kvinna för att återspegla Guds vishet och kärlek. Det är att säga: ”Gud gjorde fel.” Men Gud gör inga misstag. Att leva i förtröstan på denna sanning är en akt av kärlek och förtröstan på Fadern.

Homosexuella handlingar fördöms i Trullo-konciliet, Kanon 62 (692), där pederasti och mäns sexuella handlingar med män kallas en styggelse.

Basilius den Store skriver tydligt:

”Män som ligger med män skall underkastas samma botgöring som äktenskapsbrytare.”

(Kanoniska brev, Brev 217, Kanon 62)

Johannes Chrysostomos uttrycker:

”Denna synd är värre än mord, för den utplånar inte bara kroppen utan själen. Ty den är stridande mot naturens ordning.”

(Homilia på Romarbrevet 1)

Varför är detta andligt skadligt?

Homosexuella handlingar är inte bara en ”annan typ av kärlek”. Kärleken är alltid offrande och skapande. Den syftar till enhet mellan man och kvinna i Kristus, en enhet som också blir fruktbar i barn eller andligt liv. Enligt ortodoxin är homosexualitet därför en kärlek utan mål, utan ikonicitet och utan den skapande ordning som Gud planterat i naturen.

Transvestism

Trullo-konciliet, Kanon 96, förbjuder män att klä sig i kvinnokläder och kvinnor i manskläder, med hänvisning till Femte Mosebok 22:5.

Kanon 96:

”De som klär sig i det motsatta könets kläder skall exkommuniceras, i enlighet med Gudomlig Lag.”

Johannes Chrysostomos förklarar:

”Gud skapade man och kvinna olika, och deras klädsel vittnar om denna ordning.”

(Homilia på Matteus 28)

Basilius den Store tillägger:

”Att byta könsdräkt är en förolämpning mot Skaparens vishet.”

(Moraliska Regler, Regel 10)

Varför är detta andligt skadligt?

Transvestism och könsbyte suddar ut den ikoniska skillnad Gud skapat mellan man och kvinna. Kärleken mellan man och kvinna är en ikon av Kristus och Kyrkan. Att förvränga denna ikon är att förvränga den yttersta verkligheten. Det är därför en handling utan kärlekens sanning, ty kärleken gläder sig inte över orätten utan gläder sig över sanningen (1 Kor 13:6).

Kärlekens sanning

I en tid då dessa frågor ofta presenteras som frihetens triumf, svarar Kyrkan: sann frihet är att leva i Guds vilja, i kärlekens sanning. Som aposteln Paulus skriver:

”Kroppen är inte till för orenhet utan för Herren, och Herren för kroppen.”

(1 Kor 6:13)

Att förvränga kroppens syfte, könets ikonicitet eller äktenskapets mål är att förneka den kärlek som skapade oss, återlöste oss och upphöjer oss till gudomliggörelse (theosis). För kärleken är aldrig att följa begäret i sig, utan att låta begäret helgas och ordnas till Gud och den andra människans frälsning.

<> Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Sankt Fader Efraim av Arizona, USA (+2019):

1. Hjärtat måste renas för att också nous ska kunna upplysas av de rena tankar som reflekteras ner i det ovanifrån.

2. Hjärtats åker ger frukt i den mån den har plöjts genom bön, vattnats med tårar och rensats från tankar.

3. Det är ett tecken på att Guds nåd har besökt själen när man ber med bävan och vördnad, står med ordning och uppmärksamhet och ger stor omsorg åt själva bönen.

4. De som nått längre i bönen är fullständigt övertygade om att bönen, trots allt människans arbete, är nådens verk.

Sankt Fader Efraim av Arizona, USA (+2019):

Min broder, fortsätt att be med din mun tills den gudomliga nåden upplyser dig att också be med ditt hjärta. Då kommer en fest och en högtid att äga rum inom dig på ett underbart sätt, och du ska inte längre be med munnen, utan med den uppmärksamhet som verkar i hjärtat.

Kanon från de ekumeniska koncilierna och deras motsvarande andliga råd för det ortodoxt kristna livet

25. Prästens plikt att undervisa (Trullo, Kanon 19)

Kyrkofäderna:

”Ve mig om jag inte förkunnar evangeliet.”

– Paulus, 1 Kor 9:16

”Prästen skall tala Guds ord, inte människors ord.”

– Johannes Chrysostomos, Om Prästadömet 4.3

26. Förbud mot alkoholmissbruk (Laodicea, Kanon 53)

Kyrkofäderna:

”Prästen får inte befinnas full, för han bär Guds mysterier.”

– Basilius den Store, Regler 43

27. Avhållsamhet före kommunion (Laodicea, Kanon 28)

Kyrkofäderna:

”Den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, äter och dricker en dom över sig.”

– Paulus, 1 Kor 11:29

”Vi närmar oss med fruktan och fasta.”

– Johannes Chrysostomos, Homilia på Matt 26

Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Den Heliga Matrona av Moskva (+1952)

Den heliga Matrona av Moskva (Matrona Dimitrievna Nikonova) föddes 1881 i den ryska byn Sebino i Tula provins, 20 km ifrån den kända Kulikova Hed. (Här segrade Dmitri Donskoy över mongoltatarerna efter välsignelse från den Helige Sergej av Radonezh år 1324).

Matronas föräldrar, Dmitri och Natalia, var troende bönder som tjänade sitt levebröd genom hårt arbete. Matrona var det fjärde och sista barnet i familjen. Innan Matrona föddes planerade föräldrarna att lämna bort henne till ett föräldrahem. De var så fattiga att det tycktes vara omöjligt för dem att ta hand om ett barn till. (Att abortera var inget möjligt val i en troende rysk bondfamilj. För barn från fattiga familjer eller för oäkta barn fanns på den tiden talrika föräldrahem, som antingen drevs av staten eller av andra rika välgörare.) Men efter att modern hade bestämt sig för att lämna barnet till prinsen Golitzyns föräldrahem i nästa by, drömde hon i en natt en vit fågel med mänskligt ansikte och stängda ögonlock som flög upp och satte sig på hennes arm. Denna dröm tolkade hon som ett tecken från Gud att hon borde behålla barnet.

Som i drömmen föddes Matrona blind. Men desto mer älskade modern sitt barn, henne som blev utvald innan hon föddes, som profeten Jeremia säger: ”Förrän jag danade dig i moderlivet utvalde jag dig och förrän du utgick ur moderskötet helgade jag dig...” Samtidigt som hon fick ett tungt kors att bära, fick hon också särskilda, andliga gåvor, genom vilka hon senare i livet skulle hjälpa alla som behövde hjälp och i sin nöd vände sig till henne med uppriktig tro på Gud i sitt hjärta. Korset som Matrona fick, hennes blindhet och senare hennes oförmåga att gå, bar hon med tålamod, ödmjukhet och värdighet hela livet igenom.

Hon uppkallades Matrona efter den Saliga Matrona av Konstantinopel, en grekisk asket från 600-talet, som den ortodoxa kyrkan minns den 9/22 november. Att hon blev utvald av Gud blev synligt för första gången vid hennes dop. När prästen sänkte ned henne i dopvatnet, såg de närvarande en rökmoln som doftade ljuvligt och ett starkt ljus övanför dopfonten. Prästen som var mycket from sade: ”Jag har döpt många barn, men detta har jag aldrig sett. Barnet kommer att bli heligt.” Han sade också att Matrona skulle komma att stå på hans plats och även förutse hans död, något som verkligen inträffade senare. I en natt talade Matrona oförväntat om för föräldrarna att Fader Vasilj nyss hade dött. Förskräkta sprang de till prästens hem, där de fick veta att det var sant: Fader Vasilj hade just insomnat.

Matrona hade ett födelsemärke på sitt bröst i form av ett litet kors. När hon var sex år gammal förmanade hennes mamma en gång: ”Varför tog du av dig ditt dopkors?” Men Matrona svarade: ”Mamma, jag har ju redan ett kors på mitt bröst.” Då bad hennes mamma om förlåtelse för att hon skällde på henne.

En vännina till Natalia berättar att hon kom ibland och klagade när Matrona fortfarande ammade att det inte gick att ge henne bröstet på onsdagar och fredagar: hon sov djupt och ingen kunde väcka henne.

Matrona föddes inte bara blind, utan hon hade inte ens ögon. Hennes ögonlock var igenstängda som på vita fågeln i hennes mors dröm. Men hon hade en andlig syn som gåva från Gud. När hon var barn, på natten, när hennes föräldrar sov, stod hon upp, gick till ikonhörnet, tog ner ikonerna från hyllan och lekte med dem – eller bättre sagt bad framför dem i nattens tystnad.

Som barn blev Matrona - inte oförväntat - utskrattad av de andra barnen i byn; de stack henne med nässlor eller lurade henne i diket för att sedan nyfiket titta på hur hon till slut lyckades krypa upp och trevande gå hem. På grund av dessa elakheter slutade Matrona tidigt att leka med de andra barnen och hellre stannade själv hemma.

Familjen bodde nära byns kyrka, den vackra Guds Moders Avsomnandes kyrka, den enda kyrkan som fanns i omkretsen av 7-8 byar. Hennes föräldrar som var fromma gick ofta tillsammans till gudstjänsten. Matrona följde efter och när hon blev äldre gick hon själv dit så ofta hon kunde. På så sätt kan man säga att hon växte upp i kyrkan. När hon inte var hemma, visste hennes mamma att hon med största sannolikhet kunde hitta henne i kyrkan, på hennes vanliga ställe, strax innanför porten, på vänster sida. Matrona lyssnade uppmärksamt till böner och sånger som hon lärde sig väl och började sjunga med i kören. Troligen fick Matrona redan som barn den ständiga bönens gåva.

Andligt liv är förenat med glädje, frid och vissheten av Guds tillvaro. Matrona var alltså trots sitt handikapp inget olyckligt barn, ja i själva verket var hon lyckligare än andra barn. Hennes mamma brukade ofta tycka synd om henne, men en gång fick hon förvånad höra Matrona svara: ”Är det verkligen synd om mig? Det är mer synd om Vanja och Misha.” (hennes bröder).

Redan med 7-8 år började det synas att Matrona hade helandets och förutseendets gåva. Nu började folk i olika nödsituationer och med alla slags sjukdomar komma till henne för att få hjälp. Hon bad för dem och många blev hjälpta eller helade. Innan detta hände för första gången, sade Matrona till hennes mamma: ”Mamma, förbered dig, jag ska gifta mig. ” Mamma som inte visste vad detta skulle betyda kallade prästen som gav henne kommunion. Sedan började folk strömma från alla håll och kanter till Matrona. När mamma såg detta frågade hon: ”Min lilla Matrona, vad är detta?” Då svarade flickan: ”Jag sade ju att jag skulle ha bröllop.” Matrona hade blivit Kristi brud och deras bröllopsgäster tvekade inte att skynda komma till det heliga bröllopet. Det var de behövande, sjuka, förlamade, sörjande, utsatta människorna som var de värdigaste och varmast välkomna gästerna.

Matrona kunde känna av människornas synder och agg och deras tankar. Hon förutsåg faror, naturkatastrofer och samhällsoroligheter. Genom hennes förböner blev många sjuka botade, många förlamade kunde stå upp på fötterna igen och många sörjande fick tröst. Av tacksamhet lämnade många gåvor och mat till föräldrarna. Så förvandlades Matrona från en börda till familjens försörjare.

Den blinda Matronas blick kunde inte fästa sig vid tingens materiella yta. Ständigt var den inriktad inåt och förde människornas inre till dagens ljus. En händelse som illustrerade detta var när hennes föräldrar en helgdag skulle gå till kyrkan. Pappan bestämde sig för att inte följa med, utan han läste och sjöng bönerna hemma. Mamma gick till kyrkan, men oroade sig hela gudstjänsten om att hennes man inte följde med. När hon kom hem ropade Matrona, som också hade stannat hemma, till henne: ”Mamma! Du gick inte till kyrkan!” Natalia protesterade förvånad, men Matrona tillade: ”Pappa var i kyrkan, men inte du.” Hon hade sett med sin andliga syn att hennes mor endast kroppsligen hade varit i kyrkan, medan pappan innerligt hade bett hemma.

När Matrona var 14 år reste hon i sällskap av en vännina till Kronstadt, där hon mötte den rätt- färdige Johannes av Kronstadt i Andreevski Katedralen. Vid slutet av gudstjänsten bad han församlingen att göra plats så att den 14-åriga flickan kunde komma fram. Han sade inför hela församlingen: ”Lilla Matrona, kom till mig. Se, här är min ersättare, Rysslands åttonde pelare.” Med dessa ord förutsåg han att Matrona skulle tjänstgöra åt ryska folket under den svåra tiden av kyrkans förföljelse som bröt ut efter den kommunistiska revolutionen.

En dag när hon var 17 år förlorade hon plötsligt förmågan att gå och sedan dess blev hon sittande livet ut. Hon visste innan dess att detta skulle inträffa, att - så beskrev hon det - på en viss dag, efter att hon tog emot den heliga kommunionen, skulle en kvinna komma och ta bort hennes förmåga att gå. Hon såg i detta Guds vilja. Förlamningen var inget hinder för hennes andliga liv, utan tvärtom, tjänade till att förhärliga Gud med att hans tjänare levde i ett sådant tålamod.

En gång bad Matrona om att en viss ikon av Guds Moder skulle målas för byns kyrka, Gudaföderskans Avsomnandes kyrka. Eftersom hon redan var känd för sina andliga gåvor, betraktade byinvånarna detta som en välsignelse. Bilden som skulle målas på ikonen hänvisade hon själv till genom att be prästen att leta efter den i en viss bok på en viss hylla. Till sin förvåning hittade prästen boken med bilden som såg ut precis som Matrona hade beskrivit den. Ikonen fick namnet ”Hon som letar efter de förlorade”. Hon sade bestämt till sin mor att hon ville ha en sådan ikon, men modern blev tveksam, eftersom de var alldeles för fattiga för att någonsin ha råd med en sådan ikon. Men Matrona gav inte upp och berättade att hon ofta drömde att ”Guds Moder har bett oss att ta emot henne i vår kyrka”. Till slut började byns kvinnor göra en penginsamling för ikonen, som en konstnär som hette Epifani skulle måla. När hon träffade honom, frågade hon om han tyckte att han kunde måla ikonen och han svarade att det var ett vanligt uppdrag för honom. Men hon upprepade: ”Vet du säkert att du kan måla ikonen?” Konstnären svarade återigen ja och började måla. Men arbetet fortskred inte och efter en tid tvingades han komma tillbaka till henne och berätta om att han inte fick den som han ville. Matrona som från början hade sett att det fanns en synd som han inte berättat om i bikten, uppmanade honom: ”Ångra dina synder”. Förundrad återvände konstnären till prästen, biktade sig på nytt och fick nattvard. Sedan kunde han äntligen måla ikonen av Guds Moder.

Ikonen blev färdig 1915 och efter revolutionen (1917) behöll Matrona ikonen och bar den med sig i sin vandring från den ena bostaden till den andra i hela livet. Idag hänger ikonen nära hennes reliker i Gudaföderskans Beskydds kloster i Taganskaja utanför Moskva.

Matrona gav även välsignelse för en annan penginsamling. Samma ikon skulle målas för en granby som heter Bogoroditske. Ikonen blev en vördnadsobjekt för hela byn och många under skedde genom den. När det inte regnade på länge, tog folk ut ikonen på ängen och höll molebengudstjänst (kort gudstjänst för att vörda ikoner eller reliker). Innan byborna hann hem började det regna.

Fastän hon var blind, hade Matrona alltid ikoner omkring sig. En gång sade hon till en kvinna som arbetade i kyrkan att hon kände till alla ikoner och deras plats i kyrkan. Hon ägde en visuell uppfattning om världen, precis som de med normal syn. Hon berättade en gång för någon att: ”En gång öppnade Gud mina ögon och visade mig sin skapelse. Jag såg solen och stjärnorna i skyn och allting på jorden. Jag såg hur vackert allting var med berg, flod, grönt gräs, blommor, fåglar...”

Hon var analfabet, men samtidigt kunde hon allt. En nära vännina berättade hur Matrona hjälpte henne med sitt arkitektexamen. Vänninan var i en svår ekonomisk situation, hennes far satt i fängelse och hennes mor var beroende av dotterns hjälp. Hennes examen betydde alltså familjens enda chans att överleva. Men handledaren på universitetet tyckte inte om henne. Han ville inte träffa henne på fem månader och hade redan i förväg bestämt sig för att underkänna henne. Två veckor före disputationen informerade han henne att examinationspanelen kommer att mötas en dag senare och att de säkert inte kommer att ge henne tillstånd att disputera eftersom arbetet var så ”uselt”.

Men Matrona tröstade sin oroliga och bedrövade vännina och bjöd henne på te samma kväll. Då började hon berätta om Florens och Rom och de stora mästernas arbete, om alla gator och byggnader. Hon berättade in i den minsta detaljen om deras arkitektur; hennes på universitetet studerande vänninan blev chockad över hur mycket Matrona kunde i ämnet. På morgonen rättade hon sina ritningar efter Matronas råd och anvisningar. Det hela slutade med att examinationspanelen tyckte att arbetet blev utmärkt och att hon gärna kunde disputera.

Matronas hjälp var inte den tomma, falska ”trösten” som endast gör människan som tar emot den svagare. Ibland kunde hennes hjälp rentav vara en förmaning. Man berättar att en gång under den ljusa veckan tog hon emot tre kvinnor. Varje kvinna fick en liten gåva: första en prosfora (helgat bröd), den andra helgat vatten och den tredje ett rött ägg som hon skulle äta på baksidan av huset. Kvinnan följde hennes anvisningar och öppnade sitt ägg där, men till hennes stora förfäran hoppade en mus ut ur skalet. Men Matrona visste precis vad som hänt: ”Vaddå? Duger det inte att äta en mus?” ”Men Matrona! Hur kan man äta en mus?” Det visade sig att denna kvinna hade hittat en mus i mjölken och bara plockat ur den och ändå sålt den förorenade mjölken till fattiga människor.

Matrona var en förebedjerska inför Gud och botade och hjälpte många som led av sjukdomar eller var i olika nödsituationer. I själva verket – och det var Matrona noga med att alltid understryka – var det Gud som hjälpte och botade dem genom hennes förböner.

Hjälpen som Matrona gav var ingen häxkraft, hon kallade inte på olika andar, övernaturliga krafter, (”energier ”som man skulle kalla dem idag), hon sysslade inte med trollkonst eller magi. Hennes helande var helt och hållet kristet. Hon ogillade alla spåmän och ockultister. Matrona bad till Gud för himmelsk räddning från sjukdomar och hon fick dessa andliga gåvor som hjälp.

Matrona förutsåg i sin ungdom 1917-års revolution i Ryssland, med dess oerhörda lidande, med plundringen och förstöringen som skulle drabbas även kyrkorna, och att många kommer att bli förföljda. Hon beskrev på förhand hur jordbruken skulle förstöras genom landredistributionsprogrammet, en förstörelse som skulle leda till att marken till slut skulle bli oanvändbar för någon.

År 1925 flyttade hon till Moskva, där hon i fortsättningen gav andligt stöd och hjälp till folk i den svåra situationen då kristna blev förföljda och kyrkorna förstörda. Hela hennes liv var emot kommunisternas mål och värderingar. Hon blev verkligen ”Rysslands och kyrkans åttonde pelare. ” Men kommunisterna förstod detta och försökte sätta henne i fängelse. Men de lyckades inte med det. Hon förutsåg varje gång när milisen skulle komma för att hämta henne och lämnade alltid huset eller lägenheten där hon befann sig en dag innan det skulle hända. Hon hade inget eget hem, utan bodde i olika bostäder, hos olika människor som tog emot henne för en period. I desa svåra tider var folk rädda för att folkbokföra henne i sina hem. Men genom hennes andliga syn kunde både hon och hennes hyresvärdar räddas.

En gång kom en militär och ville ta fast Matrona, men hon sade till honom: ”Gå, gå fort hem, det har hänt en olycka där. Och den blinda kvinnan går inte någonvart, jag ligger kvar i sängen, går ingenstans.” Han lyssnade på henne och gick hem. Där hittade han sin fru som just hade bränt sig med gaslampan och han hann precis skjutsa henne och komma till sjukhuset i rätt tid. När han gick tillbaka till jobbet blev han frågad om han hade tagit fast den blinda kvinnan, men han svarade att han aldrig någonsin skulle göra detta.

Den heliga Matrona gav folk många goda råd. Hon brukade inte prata mycket, utan svarade kortfattat på frågorna. Hon betonade alltid att man inte skulle döma sin nästa. Hon sade: ”Varför ska du döma en annan? Tänk oftare på dig själv. Varje får kommer att hängas upp vid sin egen svans. Vad har du att göra med den andras svans?” Hon lärde oss att vi skulle lita på Gud och överlämna oss Hans heliga vilja, att vi skulle leva ett liv i bön.

Det var inte någon vidskepelse det handlade om när Matrona rådde oss att göra korstecknet så ofta så möjligt över oss och alla saker omkring oss. På detta sätt hänvisade hon oss till att vi skulle leva hela vårt liv under korsets tecken - det kärleksfulla inre fasthållandet vid det sanna och goda - och detta skulle genomsyra relationen med allt som finns omkring oss och med oss själva. Därigenom skulle det onda i vårt liv övervinnas och vi själva bli beskyddade. Hon lärde oss att vi skulle ta nattvarden så ofta som möjligt. Ty den som med värdighet äter Kristi kropp och dricker Hans blod förblir i Honom och Kristus förblir i honom för alltid. ”Beskydd er med korset, med bön, med helgat vatten, med nattvard så ofta som möjligt. Framför ikonerna ska oljelampor brinna.” Varför talade Matrona om oljelampor för oss? Vår tro ska inte vara den kalla, från det jordiska helt avskurna ”upphöjelsen”, utan den brinnande kärleken - oljan i oljelampan som är vår själ - som förvandlar det jordiska-kroppsliga till det förklarade ljuset, som ger sig själv utan förbehåll och utan gränser för Guds och den andres skull. Den brinnande tron, den flammande kärleken förvandlar kroppen, materian och gör den helig. Det handlar alltså inte om metaforer, om symboler som förblir endast metaforer och symboler, utan om sådana metaforer och symboler som i själva verket är Ordets gärningar, gärningar av Ordet ”i köttet”, förverkligade, verksamma, förklarande metaforer som upphäver klyftan mellan symbol och verklighet. Genom Ordets välsignelse, som svar på människans bön, är de verksamma in i den minsta delen av skapelsen och helgar den.

Hon lärde oss att förlåta och älska alla människor som vi möter i vårt liv, vare sig vänner, släkt eller fiender, älska och bry oss om de ensamma och övergivna, de gamla och de svaga. Hon lärde oss också att vi inte skulle hysa den blinda, magiska tilltron till drömmar, att vi inte skulle ”jaga” andliga fäder och byta de ofta för att hitta dem med ”speciella gåvor”. Genom att ständigt söka upp nya och nya präster, kan man förlora sin andliga kraft och den rätta vägen i livet. Den sanna tron har inget att göra med magi, vidskepelse eller inre slaveri, utan det är att i frihet välja fasthållandet vid det goda, i frihet välja kärleken som inte kan uppstå utan korsets mysterium.

Den heliga Matronas liv, den blinda, analfabeta bondkvinnans historia har, förutom alla under som gjorts och görs genom henne, ett dyrbart budskap som blir synligt för alla. Det är inte den materiella, synliga världen som är viktigast, det är inte människorna som litar på sina egna synliga förmågor som är starkaste och mest begåvade. Ingenting som man bara ser med kroppsliga ögon, ingenting man endast förstår med vanligt förstånd är av betydelse: ingen kropslig skönhet eller hälsa, ingen värdslig lärdom. Allt detta sviker en dag och ingenting blir kvar. Det viktigaste och det enda bestående är det inre livet, den hemliga insidan av bägaren, den inre altaren där endast Översteprästen Jesus Kristus kan komma och helga, återuppställa och ständigt skänka sant, av kärlek överflödande liv åt vårt innersta ansikte som är Guds avbild och därigenom åt hela synliga och osynliga skapelsen. De tryggaste människorna, de som verkligen lyckas i livet är (kan tyckas paradoxalt) de som helt överlämnar sin vilja till Gud. Guds helgon är oftast ytligt sett sårbara och av livet sargade människor; de verkar inte bli särskilt skyddade av Gud, utan deras liv är ofta prytt av svårigheter, hån och skenbara misslyckanden eller förluster. Trots allt eller bättre sagt på grund av det lyser deras inre liv igenom, kanske för fullt först efter döden inför hela världen och deras ljus som kommer från Gud - liksom solen speglar sig i ett rent spegel - sprider sig till alla som med tro och kärlek vänder sig till dem, för att med deras hjälp kunna få känna Guds nåd och barmärtighet.

https://monicalassaren.blogspot.com/2010/07/den-heliga-matrona-av-moskva-1881-1952.html

Sankt Fader Efraim av Arizona, USA (+2019):

I dessa sista dagar, när Antikrists andedräkt förorenar land och hav och varje livets andedräkt, låter Gud den noetiska bönens kraft flamma upp i Kyrkans hjärta som en dagg av nåd, som den milda bris som profeten Elias hörde, som ett motgift för själens och kroppens hälsa och frälsning i de dagar som är och som ska komma.

Sankt Fader Efraim av Arizona, USA (+2019):

Jag känner tusentals själar runt om i världen som kämpar i bönen med underbara resultat. Bönen stärker dem i deras andliga strid; den upplyser deras inre och leder dem till uppriktig och grundlig bikt. Tyngda av de tankar och frestelser som demonerna reser mot dem som ber, flyr de med längtan till de obefläckade mysterierna, och återvänder därifrån stärkta till kampen mot passioner och tankar – för att återigen fly till mysterierna. De kan inte längre leva utan bönen.

Sankt Fader Efraim av Arizona, USA (+2019):

Bönen är andedräkt. När en människa andas lever hon, och hon tar hand om hela sitt liv. Den som börjar säga bönen börjar också rätta sitt liv, med sin andlige fader som vägledare. Liksom den stigande solen väcker, upplyser och ger liv åt skapelsen, väcker Kristus, Rättfärdighetens Sol, genom bönen människans nous och hjärta till att utföra ljusets gärningar och vandra i den eviga dagen.

Sankt Fader Efraim av Arizona, USA (+2019):

Därför, bröder, ”andas Kristus oavbrutet”, som den store asketen S:t Antonius brukade säga. Och aposteln manar oss att ”be oavbrutet”. De gudomliga fäderna förklarar att ”oavbrutet” betyder att det inte finns någon gräns för bönen.

Försumma därför inte bönen i fredstid, utan be; rätta dig själv; förbered dig för kampen. Tappa inte modet. Frukta inte frestelserna. Alla prövas och erfar förändring, men tålamod och uthållighet behövs i striden. Den rättfärdige, även om han faller tusen gånger om dagen, reser sig igen – och det är en seger. Detta är bönens djupa innebörd: ständig omvändelse, oavlåtlig åkallelse av den gudomliga barmhärtigheten.

All ära och tacksamhet tillkommer Kristus, vår Gud, Han som ger bönen åt den som ber, i evigheters evighet. Amen.

Kanon från de ekumeniska koncilierna och deras motsvarande andliga råd för det ortodoxt kristna livet

1. Kyrklig kommunion under biskopen (Antiochia, Kanon 2)

Kyrkofäderna:

”Utan biskop är ingen Eukaristi giltig.”

– Ignatios av Antiokia, Brev till Smyrnierna 8

”Den som är skild från biskopen är skild från Kyrkan.”

– Cyprianus av Kartago, Om Enhet i Kyrkan 5

2. Klosterdisciplin och lydnad (Chalcedon, Kanon 4)

Kyrkofäderna:

”Munkens väg är korset och självförnekelse.”

– Johannes av Klimax, Stegen 2

”Den som lämnar klostret utan nöd är en förrädare.”

– Basilius den Store, Regler 18

3. Prästens äktenskap och kyska liv (Trullo, Kanon 13)

Kyrkofäderna:

”Äktenskapet är hedrat, men prästen skall leva kyskt i sitt äktenskap.”

– Johannes Chrysostomos, Homilia på Hebr 13:4

”Prästens hustru delar hans liv i helighet.”

– Basilius den Store, Brev 160

Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Kanon från de ekumeniska koncilierna och deras motsvarande andliga råd för det ortodoxt kristna livet

1. Ikonernas vördande (Nicea II, Kanon 1)

Kyrkofäderna:

”Den som inte vördar ikonen, förnekar inkarnationen.”

– Johannes av Damaskus, För Ikonerna 1.16

”Vi kysser bilden för att ära den avbildade.”

– Basilius den Store, Brev 360

2. Vördnad för reliker (Nicea II, Kanon 7)

Kyrkofäderna:

”Gud verkar genom de heligas reliker.”

– Cyrillos av Jerusalem, Katekes 18.16

”Reliker är kärl för den Helige Ande.”

– Johannes Chrysostomos, Homilia på Hebr 1:14

3. Söndagens helighållande (Laodicea, Kanon 29)

Kyrkofäderna:

”Söndagen är Herrens dag, uppståndelsens dag.”

– Ignatios av Antiokia, Brev till Magnesierna 9

”Vi firar söndagen i andlig glädje.”

– Justin Martyr, Apologi I.67

Ortodox kristendom, https://www.facebook.com/groups/360894076129951/

Den Heliga Makrina (300-talet)

Den Heliga Makrina var den Helige Basilios den Stores och den Helige Gregorios av Nyssas syster. Hennes livskildring som följer här baseras på den Helige Gregorios av Nyssas skrifter, Vita Sanctae Macrinae, Den Heliga Makrinas liv och Om själen och uppståndelsen. Alla nedanföljande citat är framtagna ur Den heliga Makrinas liv, Artos, 1999.

Ikonen är målad av Michael Hällzon och bilden är tagen från hans blogg, iconpainter:

http://michael-iconpainter.blogspot.com/2009/02/heliga-makrina.html).

Akathistoshymnen är tagen från en rumänsk ortodox sida, http://www.crestinortodox.ro/ och översatt till svenska av mig.

Den Heliga Makrina var det första barnet i en syskonskara på nio i en framstående familj i Kappadokien, mindre Asien. Familjen hade varit kristen i flera generationer. Farföräldrarna hade förlorat all sin egendom och morfadern hade dödats därför att de bekänt sig till Kristus under förföljernas tid. Farmor Makrina som hon var uppkallad efter är känd än idag som den Heliga Makrina den Äldre för sin kamp för Kristi skull. Makrina var alltså namnet som alla kände till, men hon hade även ett dolt namn, Thekla, uppenbarat för hennes moder genom en dröm. Thekla var den första kvinnliga martyren och en helig förebild för alla kristna kvinnor. Strax innan Makrina skulle födas, somnade hennes mor Emilia och såg en majestetisk gestalt i drömmen som kallade hennes dotter för Thekla, något som upprepades tre gånger. Detta hände, som den Helige Gregorios av Nyssa sade, inte för att det var förutbestämt att dottern måste kallas vid detta namn, utan för att visa likheten mellan hennes framtida heliga liv och Theklas.

Modern Emilia uppfostrade sin första dotter omsorgsfullt. På den tiden brukade man utbilda barnen genom dikter, men Emilia tyckte inte att tragödierna eller komedierna med deras lidelser eller grova, oanständiga anspelningar var ett passande läroämne för en späd, formbar barnasjäl. Därför undervisades Makrina i stället genom de lättillgängligare delarna i den Heliga Skriften, som Salomos vishet och psalmerna. De sista blev hennes ständiga följeslagare - dag och natt, under arbete eller vila. På detta sätt lärde hon sig be oavbrutet. Samtidigt blev hon skicklig i handarbete och lärde sig med lätthet allt modern undervisade henne i.

Åren gick och så småningom började hennes skönhet uppenbaras, även om varken hon själv eller familjen ville visa det för världen. Enligt hennes bror den Helige Gregorios var hon så vacker att inte ens konstnärerna kunde måla av henne, därför att målarkonsten var otillräcklig för att återge den underbara harmonin som kännetecknade hennes gestalt. Eftersom hon var både rik och vacker blev hon snart omringad av friare. Då bestämde sig fadern för en ung man i släkten som var känd för sin god livsföring. Han skulle trolova sig med Makrina när hon kom till ålder. Men detta hann ändå aldrig hända, på grund av den unge mannens plötsliga död.

Och nu började Makrina visa sig vara den person hon var i sanning: hon bestämde sig att aldrig gifta sig, trots alla påtryckningar från omvärlden. Hon ansåg att hennes äktenskap redan hade förverkligats genom hennes löfte. Hon menade att äktenskapet är ” ett enda, liksom det finns en födelse och en död.” Hennes trolovade var inte död, hans själ levde i Guds rike, var evig och hon betraktade honom som ”stadd på en resa”. Med dessa argument avvisade hon bestämt allt frieri och stannade kvar vid sin moders sida.

Relationen med hennes mor var ingen vanlig moder-barn relation. Hennes mor Emilia brukade själv ”säga till sin dotter att hon hade burit sina andra barn den vanliga tiden, men att hon alltid bar Makrina i sig, så att säga inneslutande henne i sitt sköte. ” Modern undervisade dottern i dygden, hon bemödade sig om att hennes unga själ skulle blomma upp till en fulländad livsföring, medan dottern tog hand om sin gamla moders kropp, hon bakade till exempel hennes dagliga bröd, tog hand om hela skaran av syskon och hjälpte till efter att fadern gått bort med att förvalta familjens omfattande egendom som var spridd över flera provinser. Men Makrina nöjde sig inte med det. Hon levde efter modellen som hennes moder hade undervisat henne i men höjde sig genom sin livsfilosofi högre och högre upp och till slut drog hon sin moder mot ett liv som den Helige Gregorios av Nyssa kommer att beskriva som överträffande den mänskliga förmågan, d v s änglalikt. Det var Makrina som övertygade sin mor att lämna alla bekvämligheter och all lyx bakom sig, att nöja sig med det ytterst nödvändiga och att börja behandla tjänstefolket som likar: slavinnorna och tjännarinorna blev nu till deras systrar, som åt vid samma bord och sov i samma säng. Så småningom förvandlades deras hus i ett andligt hem, ”ett filosofins tänkehus”, där de förde ett liv som helt tillägnades Gud. Deras hem blev ett ”dubbelt” kloster, där kvinnor och män levde i avskilda delar. Kvinnornas del ledde hon, medan hennes bror Petros ledde männens. Så beskriver den Helige Gregorios av Nyssa deras liv : ”Deras liv var så ordnat, deras filosofi så upphöjd och deras livsföring både under dagen och under natten så vörnadsbjudande, att den överträffade varje beskrivning. Ty liksom de själar som genom döden har blivit skilda från sina kroppar är befriade från denna världens bekymmer, så var deras liv skilt och fjärmat från all jordisk tomhet och ordnat till att efterlikna änglarnas livsföring. Bland dem såg man ingen vrede, ingen avund, inget hat, inget högmod, inget annat sådant. Överdådet bestod i avhållsamhet och äran i att inte vara kända, rikedom i att inte äga något och att ha skakat av sig all jordisk egendom såsom stoft från kroppen. Vardagligt arbete befattade de sig inte med annat än som en bisak. De ägnade sig endast åt att begrunda de gudomliga tingen, att bedja ständigt och att utan uppehåll sjunga hymner, jämnt fördelade över tiden, hela dagen och natten. Detta var både deras arbete och deras vila från arbetet. Vilka mänskliga ord skulle kunna skildra ett sådant levnadssätt, där livet låg vid gränsen för den mänskliga naturen och den okroppsliga naturen? Ty att deras natur hade befriats från mänskliga lidelser var något som var ovanför det mänskliga, men att de syntes med en kropp, var begränsade av en form och levde med sinnesorganen, däri låg de under denna änglalika och okroppsliga natur. Någon skulle kanske vilja säga att skillnaden var liten, ty fastän de levde i köttet tyngdes de i likhet med de okroppsliga krafterna inte ner av kroppens barlast utan deras liv strävade uppåt, var upphöjt och färdades mot himlen tillsammans med de överjordiska makterna.” (Den Heliga Makrinas liv, s.25-26)

Den Heliga Makrina hade alltså en central roll i sin familj och sitt hem som med åren förvandlades i ett kloster. Hon var sin familjs och sitt tjänstefolks förebild och lärare.

Hon mottog den Helige Basilios den Store när han återvände från sitt studium och var överdrivet stolt över sina retoriska kunskaper och förmågor. Då undervisade hon honom i ödmjukhet och så lades grunden till hans senare heliga liv.

Hon stödde sin moder i den oerhört smärtsamma händelsen som var brodern Naukratios plötsliga död. Naukratios, den andre av de fyra bröderna, som föddes efter Basilios var en utomordentligt begåvad man som i sina unga år hade imponerat många med sin kroppslig skönhet och styrka. Men liksom de andra i denna heliga familj älskade han Gud mer än allt annat i världen. Så lämnade han världsligheten bakom sig och började föra ett liv i avskildhet, där han delvis levde som en eremit, delvis tog hand om några gamla männsikor som tillbringade sina sista år tillsammans på grund av sin fattigdom. Detta var kanske det första hemmet för (fattiga) äldre människor i historian. Men så hände en dödlig olycka när han var på jakt för att skaffa mat åt de gamla. Fast Makrina kände samma väldiga sorg som sin moder inför den älskade broders död, lyckades hon genom sin starka tro, genom sin själsliga befattning bli herre över sorgen och förvandla den till ett tillstånd som förde henne ännu närmare Gud. Hon hade tillräcklig styrka att ta hand om sin mor som led svårt av förlusten och upphöja även henne ur den djupaste sorgen till nya andliga insikter.

Den Helige Gregorios av Nyssa kom hon att undervisa, inspirera och stödja under olika moment i hans liv. Denne broder skulle tillägna henne en biografi, Den Heliga Makrinas liv, som berör oss läsare inte bara genom inlevelsekraft och varm kärlek, utan framförallt genom den stora vördnaden och den inre bävan som den Helige Gregorios kände för denna kvinna, som var mer än en kvinna och mer än en syster (”om hon nu kan kallas kvinna, ty jag vet inte om det passar sig att med en term från skapelsen benämna det som är över naturen”). Makrina skulle även inta huvudplatsen i en annan av hans böcker, Om själen och uppståndelsen, ett verk i dialogform, där Makrina hade lärarrollen och undervisade honom, en undervisning som var mer vördnasbjudande och verksammare än någon annan möjlig undervisning, eftersom den inte härrörde från en skriftlärd utan från en döende som fört ett heligt liv och salig och segrande kommit fram till sitt livsmål.

Den siste i syskonskaran var Petros, som föddes samtidigt som familjens far avled. Makrina uppfostrade honom från början i den heliga läran, hon blev, som den Helige Gregorios av Nyssa säger ”allt för barnet: far, lärare, handledare, mor, rådgivare till allt gott.” Samtidigt som han blev undervisad och fördjupade sig i den heliga läran övade han också olika slags hantverk på ett skickligt sätt. Hans syster Makrina var hans förebild i allt gott och hans livsföring var inte mindre värd än den Store Basilios. Petros och Makrina var de syskon som stannade kvar till sist vid sidan av sin mor och tog hand om henne och om hushållet. Det var därför mor Emilia tilldelade dem en särskild välsignelse vid sin dödsäng: ”Åt dig, Herre, offrar jag det första och ger tionde av mina smärtor. Förstlingsoffret är denna min förstfödda och tiondet är denne, det sista barnet. Åt dig är de båda enligt lagen vigda och de är dina offergåvor. Må alltså din välsignelse komma över både mitt förstlingsoffer och mitt tionde”.

En gång när det blev en svår hungersnöd kunde han och den Heliga Makrina ”ordna med så mycket mat att den öde platsen såg ut som en stad på grund av de skaror som kom dit”. Petros hade visserligen en utomordentlig gåva att planera, men det hela var inte ett vanligt människoverk, utan ett uttryck för Guds nåd och barmhärtighet tack vare de heliga förbönerna av de två syskonen, Makrina och Petros. De delade mat till det hungriga folket utan att den tycktes minska i mängd.

Vid den Store Basilios död kände även Makrina en stor sorg, men denna prövning lyckades höja hennes själ ännu högre och visade henne som ”en obesegrad atlet”. ”Man säger att guld prövas i olika deglar. Om något undgår den första reningen urskils det i den andra, och i den sista borttages slutligen all renhet som är uppblandad i metallen”, säger den Helige Gregorios.

Men det skulle dröja mindre än ett år tills Makrina själv skulle lämna det jordiska livet och nå sitt slutgiltiga, saliga mål, det djupt och ständigt längtade mötet med Kristus, den osynlige Brudgummen, den som hon hade framburit sitt liv till som ett heloffer till altaret.

Den Helige Gregorios av Nyssas beskrivning av den Heliga Makrinas död är av en stor skönhet. För det första beskriver han ett helgons död, för det andra är författaren själv en helig man: alltså är både förebilden och spegeln som återger denna förebild klara och rena och låter det gudomliga ljuset lysa fram även för oss läsare. Vi berörs djupt av majestäten, enkelheten och styrkan som kännetecknar den Heliga Makrinas sista stunder. Hennes kropp var svag, men ändå tycktes den ”vederkvickas av en okroppslig dagg”, därför att hon höjde sig genom sina ord - som in i sista stunden undervisade, spred glädje, tröst, uppmuntran till de andra - och genom sina böner till den älskade Gud som hon redan då hade framför sina andliga ögon. Hon lyckades rycka bort sin bror Gregorios från den jordiska sorgen och det världsliga mörkret till himmelsk klarhet genom sina vackra och brinnande ord. När hon såg att han var bedrövad och utmattad skickade hon honom vila i trägården med några förfriskningar och uppmuntrande ord. ”Det vägde över till det bättre” lät hon hälsa honom och det var sanning. Det bättre var inte hennes kroppsliga befattning som förankring i denna värld utan det att hon redan såg och kände att hon hade besegrat livets svårigheter och inget kunde skilja henne längre från sin älskade Kristus, från sin älskade Gud. Det tycktes som hennes kropp inte längre var en vanlig, jordisk kropp, utan det jordiska hade förvandlats i något med änglalika egenskaper. Dessa egenskaper förlänade henne kraften att ända in i sista sekunden förrätta sina böner, först med hög röst, som tackade och prisade Gud för allt, sedan bara genom att röra läppar och händer. Detta änglalika tillstånd lyste också igenom när efter hennes död blev hon svept i en mörk mantel som var tänkt att täcka varje jordisk prydnad. (Under den mörka manteln var hon prydd med ljusa linnkläder som den Helige Gregorios tagit fram från sina kläder som var ämnade till hans egen begravning. Den Heliga Makrina hade ingenting i sina förråd som kunde pryda hennes kropp: allt hade skänkts, delats till andra, ingenting behöll hon för sig själv.)

”När vårt uppdrag var slutfört och kroppen prydd med det som stod till förfogande, sade diakonissan till mig att det inte passade att de unga kvinnorna (i klostret) såg Makrina när hon var klädd som en brud. ´Men jag har sparat en mantel med mörka färger från er mor. Jag tror det vore bra att lägga den över henne, för att denna Heliga skönhet inte ska lysas upp av den prydnad som härrör från utifrån kommande kläder.´Denna åsikt vann gehör och man lade på manteln. Men också i denna mörka klädsel lyste hon av en, som jag tror, gudomlig kraft som meddelade sin nåd åt kroppen, så att några strålar tycktes lysa fram ur dess skönhet som i den syn jag hade haft i en dröm.”( Den Heliga Makrinas liv, s.39)

Han hade nämligen drömt på vägen till Makrina, då han ännu inte visste att hon var sjuk, att han höll reliker av martyrer i händerna, varifrån det utgick en glans som var lik den som utgår från en klar spegel riktad mot solen.

Det finns ett vittnesbörd i Den Heliga Makrinas liv som berättar om ett under som skedde genom den Heliga Makrinas bön, ett botande av en ögonsjudom på en liten flicka; den Helige Gregorios talar även om andra under som folk som bodde i hennes närhet berättat om, men han vill själv inte skriva om de största undren, som utdelande av säd som inte förminskade, botande av sjukdomar, utdrivande av demoner och sanna förutsägelser, ty han vet att det är många som genom otro eller tvivel kommer att misstänka att det är osanning och lögn.

Hur kommer det sig att Makrinas liv jämfördes med Thekla som var martyr? Hur kommer det sig att den Helige Gregorios av Nyssa hade drömt på vägen till Makrina, då han ännu inte visste om att hon var sjuk, att han höll reliker av martyrer i händerna, varifrån det utgick en glans som var lik den som utgår från en klar spegel riktad mot solen?

Man kan svara på denna fråga genom en annan: Är det inte en form av martyrskap att tillägna hela sitt liv åt Gud och korsfästa alla kroppsliga böjelser till synd, att genom återhållsamhet inte endast vara en förebild för de andra och för kommande generationer, utan bli en verklig bro mellan Gud och människor, en källa av barmhärtighet och böner som inte upphör med döden, utan bevaras av Guds nåd för alla människor som med tro, hopp och kärlek vänder sig till den heliga människan?

Helgonet har genom Guds nåd blivit själv en förevigad källa varigenom Guds kärlek strömmar in i världen, en outsinlig källa till omvändelse, helande, barmärtighet och styrka i kampen mot det onda.

Det som kännetecknar den Heliga Makrinas liv är att det vackra och upphöjda förverkligas genom ödmjukhet och tålamod och hittar sitt högst konkreta uttryck i världen: familjen och hemmet blir styrkta och skyddade och uppenbaras som den kristna undervisningens centrum; den sociala hierarkin med sina klyftor förvandlas i kärleksfull ömsesidig tjänande mellan systrar och bröder; den sociala utsattheten av gamla, svaga och fattiga blir en anledning till gemenskap och andlig undervisning, tröst och glädje; sjukdomarna blir en förgänglig verklighet som ger vika för helande för att Guds obegränsade nåd och makt ska uppenbaras och prisas bland människor; hungers katastrof blir ymnighetens fest där Guds osynliga Ord sänker sig bland människor och förvandlas till synligt bröd som verkligen mättar både själ och kropp; dödens sorg och yttersta saknad och ensamhet förvandlas till den renaste, fullkomligaste glädjen och gemenskapen som varar för evigt. I dödens ögonblick förstår vi på det djupaste och mest oåterkalleliga sättet att det bara är kärleken som gör oss till människorna vi är ämnade att bli, som ger oss ett sant ansikte, ett verkligt namn, att det bara är kärleken som varar och förbinder människorna. Och kärleken är Guds gåva. Utan Gud, utan Kristi oändliga kärlek som tog sitt yttersta uttrycket genom döden på korset existerar ingen kärlek, ingen sanning, ingen skönhet och allt i världen söndras och dör.

Överhuvudtaget allting som vi idag har värdefullt och gott i världen och som man ofta av glömska tillskriver till exempel ”humanismen” eller andra olika slags ”ismer” och sociala ”framsteg”, som bara är skyltar, allting tar sin osynliga kraft från Kristus och genom helgonens Kristuslika liv och gärningar, som ett träd tar sin kraft från jorden genom den stigande osynliga saven.

https://monicalassaren.blogspot.com/2010/07/den-heliga-makrina-300-talet-levnad-och.html

Sankt Fader Efraim av Arizona, USA (+2019):

Flit i bön skapar en vana att be, som snabbt blir en andra natur och ofta för vårt nous och vårt hjärta till ett högre andligt tillstånd. Det är den enda vägen att nå höjden av sann och ren bön. Den utgör det bästa medlet för att förbereda sig för bön och den säkraste vägen till bönens och frälsningens fullbordan.

Sankt Fader Efraim av Arizona, USA (+2019):

Var och en av oss kan tillägna sig den inre bönen – det vill säga att göra den till ett medel för gemenskap med Herren. Den kostar ingenting annat än ansträngningen att sjunka ned i tystnad och in i vårt hjärtas djup, och omsorgen att så ofta som möjligt åkalla vår ljuvaste Herres, Jesus Kristus, namn, vilket fyller en med glädje. När vi vänder oss inåt och betraktar vår själs värld får vi möjlighet att förstå vilket mysterium människan är, känna glädjen i självinsikten och fälla bittra tårar av ånger över våra fall och vår viljas svaghet.

Sankt Fader Efraim av Arizona, USA (+2019):

Må hela din själ förenas i kärlek med bönens mening, så att ditt nous, din inre röst och din vilja – dessa tre delar av din själ – blir ett, och det ena blir tre; ty på detta sätt kommer människan, som är skapad till den Heliga Treenighetens avbild, i kontakt med och förenas med sitt urbildliga upphov. Som den store arbetaren och läraren i den noetiska bönen, den gudomlige Gregorios Palamas av Thessaloniki, säger: ”När nous blir trefaldigt men förblir ett, då förenas det med den gudomliga trefaldiga enheten; det stänger dörren till varje form av villfarelse och lyfts upp över köttet, världen och världens furste.”

Sankt Fader Efraim av Arizona, USA (+2019):

Där bönen är verksam, där är Kristus med Fadern och den Helige Ande, den Heliga Treenigheten, en till väsendet och odelbar. Där Kristus är, världens ljus, där finns det eviga ljuset från den kommande världen; där råder frid och glädje; där är änglarna och de heliga; där är Rikets härlighet. Saliga är de som redan i detta liv har iklätt sig världens ljus – Kristus – ty de har redan iklätt sig oförgänglighetens klädnad.

Akathistos till den Heliga Matrona av Moskva (+1952)

Kontakion 1

Från födseln av Guds Helige Ande utvald, saliga Moder Matrona, fick Du förutseendets och undergörandets gåva, genom att av Gud ta emot blindheten och den kroppsliga svagheten för den andliga renhetens skull. För detta frambär vi en segerkrans till Dig, med tacksamhet sjungande: Fröjda Dig, ärevördiga Moder Matrona, vår varma förebedjerska inför Gud!

Ikos 1

Ängel i mänsklig gestalt visade Du Dig, saliga Matrona, på jorden, eftersom Du fullföljde Guds vilja. Ty från födseln var Du kroppsligen blind, men Gud som skänker vishet till de blinda och älskar de gudfruktiga, öppnade dina andliga ögon, för att Du skulle tjäna människorna och Guds verk skulle uppenbaras genom Dig. Ock vi med kärlek sjunger till dig:

Fröjda Dig, Du som från moderns sköte blev utvald av Gud,

Fröjda Dig, Du som födseln förseglades med den Helige Andes gåvor;

Fröjda Dig, Du som från barndomen fick undergörandets gåva;

Fröjda Dig, Du som gladdes åt gudomlig vishet;

Fröjda Dig, Du som med din tanke hittade Guds vilja;

Fröjda Dig, att Du skämde ut tidens lärda som var blinda i anden,

Fröjda Dig, att Du återförde de förlorade själarna till Gud;

Fröjda Dig, att Du tröstar i nöd och bedrövelse;

Fröjda Dig, ärevördiga Moder Matrona, vår varma förebedjerska inför Gud!

Kontakion 2

De som närvarade vid ditt dop och prästen som döpte dig, saliga, såg en rökpelare resas övanför ditt huvud och kände en väldoft. De förundrades över det och undrade vad detta barn skulle bli och sjöng till Gud: Halleluja!

Ikos 2

Med sinnet upplyst av Gud förstod Hans tjänare Vasilj att det döpta barnet var ett av Gud utvalt käril och kallade Dig helig, ärevördiga Matrona. Och vi lovprisar Dig med hela vår själ sålunda:

Fröjda Dig, Du som fick den Helige Andes gåva i dopfunten;

Fröjda Dig, Du som föddes med ett kors på bröstet;

Fröjda Dig, förebedjerska, gåva från Gud till människorna;

Fröjda Dig, brinnande ljus som lyser framför Guds ansikte:

Fröjda Dig, Du som av Gud med undergörandets gåva förhärligades på jorden;

Fröjda Dig, Du som med en aldrig vissnande krans smyckades i himlen;

Fröjda Dig, att Du genom Guds barmhärtighet upprättade syndarna;

Fröjda Dig, att Du gav att dricka åt de törstande ur det levande vattnets källa;

Fröjda Dig, ärevördiga Moder Matrona, vår varma förebedjerska inför Gud!

Kontakion 3

Med den Helige Andes kraft från födseln välsignad, saliga Moder Matrona, gick Du fram till de heliga ikonerna och med rent hjärta och oskyldiga barnläppar frambar Du pris till Gud, sjungande: Halelluja!

Ikos 3

Från födseln med förutseendets gåva välsignad, saliga Moder, kände Du hjärtats dolda sidor deras som kom till dig och Du kunde tala om framtiden som den skulle vara nutiden. Så ledde Du många på frälsningens väg. Därför prisar vi Gud som gjorde de blinda visa och sjunger till Dig sålunda:

Fröjda Dig, Guds sierska;

Fröjda Dig, de dolda syndernas upptäckare;

Fröjda Dig, upplyst lärare för de som lider själsligt;

Fröjda Dig, barmhärtig ledsagare för de förlorade;

Fröjda Dig, stjärna som visar vägen för de troende;

Fröjda Dig, ljus som lyser i denna världens mörker;

Fröjda Dig, tjänarinna till den ende Gud;

Fröjda Dig, djävulens intrigers förstörare genom den Helige Andes gåva;

Fröjda Dig, ärevördiga Moder Matrona, vår varma förebedjerska inför Gud!

Kontakion 4

Ryktet om dina under började som en storm sprida sig bland människor som undrade över hur detta var möjligt, saliga Moder Matrona, men alla hänvisade Du till den bland sina heliga Underbare Gud. Då prisade och lovade de Dig och sjöng till Gud med tacksamhet: Halleluja!

Ikos 4

Folk hörde, Moder Matrona, att Du förmådde hjälpa dem som lider av själsliga och kroppsliga sjukdomar. Hoppandes kom de till Dig och fick goda råd och bot och tackade Gud för detta, sjungande till Dig:

Fröjda Dig, att Du tar emot de sjuka och lidande;

Fröjda Dig, att Du ger frid åt de sorgsna själarna;

Fröjda Dig, Du som visar den rätta vägen för de förlorade;

Fröjda Dig, fromhetens lärarinna;

Fröjda Dig, Du som lindrar vårt nöd;

Fröjda Dig, Du som tröstar oss i trångmål;

Fröjda Dig, läkare utan pengar;

Fröjda Dig, Du som botar alla slags svagheter;

Fröjda Dig, ärevördiga Moder Matrona, vår varma förebedjerska inför Gud!

Kontakion 5

Som en gudomlig stjärna gick Du upp, saliga Moder Matrona, i vårt Fosterlands (Rysslands) svåra tider, ty som de nya tidernas vittne bar Du Kristi ok med mod och tapperhet i hela livet. Den Helige Ande gav Dig kraft att ge råd till de undrande, bot till svaga och sjuka, alla som med tacksamhet sjunger till Gud: Halleluja!

Ikos 5

Många ryssar såg de under och helande Gud gjorde genom Dig: de lytesdrabbade fick förmågan att gå, de svaga och förlamade botades, de besatta av djävulen fick befrielse från de onda andarna; även vi som ser allt detta kommer till Dig, Moder, som till en outsinlig källa, ur vilken vi dricker med outsläcklig törst, ropande till Dig:

Fröjda Dig, Du som från födseln kallades på frälsningens väg;

Fröjda Dig, saliga Moder, Guds gåva till oss;

Fröjda Dig, Du som botar våra sjukdomar;

Fröjda Dig, snar hjälpare i nöd;

Fröjda Dig, Du som ger oss nyttiga råd för själen;

Fröjda Dig, Du som skyndsamt förklarar det vi undrar över;

Fröjda Dig, Du som fördriver de orena andarna från människan;

Fröjda Dig, Du som skyddar oss med dina böner mot all ondska;

Fröjda Dig, ärevördiga Moder Matrona, vår varma förebedjerska inför Gud!

Kontakion 6

Den helige och ärevördige Fader Johannes från Kronstadt visade sig vara ditt livs helighets och fromhets förkunnare, saliga Moder, när han såg dig i kyrkan och nämnde dig hans ersättare och Rysslands åttonde pelare. Och alla som hörde dessa ord lovprisade Gud och sjöng till Honom: Halleluja!

Ikos 6

Tänd med dina förböner, Moder Matrona, Guds Helige Ande i de hjärtan som inte hittat Gud och bedrövat Honom med många synder. Ty jag ser undren som gjordes genom Dig och återvänder till Gud, sjungande till Dig:

Fröjda Dig, Du som förhärligade Gud med dina gärningar;

Fröjda Dig, Du som visade oss Guds härlighet;

Fröjda Dig, Du som återförde de otrogna på den rätta vägen;

Fröjda Dig, Du som renade oss från synd med dina förböner;

Fröjda Dig, att Du uppmanade oss att ångra våra synder;

Fröjda Dig, Du som rådde oss att tacka Gud för allting;

Fröjda Dig, Du som lärde oss att älska Guds kyrka;

Fröjda Dig, Du som samlade de förlorade fåren i kyrkans hägnad;

Fröjda Dig, ärevördiga Moder Matrona, vår varma förebedjerska inför Gud!

Kontakion 7

Eftersom Du ville visa din kärlek för vår allraheligaste Härskarinna, Gudaföderskan, o Moder Matrona, gav Du uppdrag till människorna att måla Hennes högtprisade anlete under namnet ”Hon som hittar de förlorade” och att ställa det i Guds kyrka. Så kan alla som betraktar den Allrarenastes upplysta ansikte ödmjukt lovprisa Henne och sjunga till Gud: Halleluja!

Ikos 7

En ny beskyddare, förebedjerska och förmedlare till Gud gav Han oss genom Dig i de svåra tider som drabbade hela ryska folket, ty många vände sig bort från den Heliga Kyrkan, men Du, Moder, undervisade de trolösa och vilsegångna med gärning och ord och visade dem Guds underverk. Därför sjunger vi Dig sålunda:

Fröjda Dig, outtröttlig kämpare för vårt ryska land;

Fröjda Dig, förmedlare för vår frälsning;

Fröjda Dig, Guds, den rättvise Domarens förbarmande;

Fröjda Dig, de sjukas och förödmjukades beskydd;

Fröjda Dig, de svaga och hopplösas hjälpare;

Fröjda Dig, outttröttlig kämpare mot de onda andarna;

Fröjda Dig, ty djävularna fruktar dig;

Fröjda Dig, ty änglarna och människorna gläder sig för din skull;

Fröjda Dig, ärevördiga Moder Matrona, vår varma förebedjerska inför Gud!

Kontakion 8

De med svag tro och de omdömeslösa förundrades över Dig som var blind från födseln och ändå kunde se och ha kännedom om både nuet och framtiden, ty de var oförmågna att se Guds kraft som verkar genom människornas bräcklighet. På detta ock vi, seende Guds visdom verka i Dig, saliga Moder Matrona, sjunger till Gud: Halleluja!

Ikos 8

Du tålde alla slags trångmål och förödmjukelser, förföljelser och beskyllningar, saliga Moder, men Du klagade inte, utan Du tackade Gud för allting. Så undervisade Du oss i att bära vårt kors med tålamod, vi som lovsjunger Dig sålunda:

Fröjda Dig, Du som bad ständigt;

Fröjda Dig, Du som som fördrev de onda andarna med fasta och bön;

Fröjda Dig, Du som fick den välsignade friden;

Fröjda Dig, Du som frälsade många genom din kärlek;

Fröjda Dig, Du som tjänade människorna genom ditt liv;

Fröjda Dig, Du som även efter döden ständigt hjälper människorna;

Fröjda Dig, Du som nu hör våra böner;

Fröjda Dig, att Du inte överger dem som sätter sin tilltro till Dig;

Fröjda Dig, ärevördiga Moder Matrona, vår varma förbedjerska inför Gud!

Kontakion 9

Alla slags trångmål och bedrövelser tålde Du, Moder Matrona, och kämpade oavbrutet mot mörkrets krafter, Du fördrev de onda andarna ur de besatta och förde till ljus deras intriger och listighet, Du hjälpte de sorgsna, sjuka och bedrövade i hela ditt liv, ständigt sjungande till Gud: Halleluja!

Ikos 9

De mångordiga sköntalarna kommer inte att värdigt kunna lovprisa ditt heliga liv och de under som skedde med Guds kraft genom Dig, heliga Moder. Men vi som med psalmer önskar lovsjunga Gud och sporras av ren kärlek dristar oss sjunga sålunda:

Fröjda Dig, Du som valde den smala vägen och den trånga porten;

Fröjda Dig, Du som upplystes av dina många goda gärningar;

Fröjda Dig, Du som lämnade allt som var förgängligt i livet;

Fröjda Dig, Du som krönades med ödmjukhetens krans;

Fröjda Dig, Du som, efter Evangeliets ord, bodde på jorden som himmelens fåglar;

Fröjda Dig, Du som efterföljde Sonen som inte hade något ställe att lägga sitt huvud på;

Fröjda Dig, Du som nu njuter av paradisets boningar;

Fröjda Dig, Du som inte överger oss syndare som ber till dig;

Fröjda Dig, ärevördiga Moder Matrona, vår varma förebedjerska inför Gud!

Kontakion 10

Eftersom Du ville rädda många från kroppsliga och själsliga sjukdomar, Guds ärevördiga, tillbringade Du hela nätterna med att be till vår Gud Jesus Kristus att hjälpa och stärka dem och sjöng till Honom: Halleluja!

Ikos 10

Skyddsmur och beskydd var Du när Du levde, saliga Moder, för alla som skyndade till Dig och efter döden fortsätter Du att förmedla inför Gud för alla som med tro kommer till din grav. Därför ber vi Dig, hör oss, syndare som lider av många bedrövelser och sorger, men som alla hoppas på dina böners hjälp, sjungande till Dig:

Fröjda Dig, snar beskyddare av de förödmjukade;

Fröjda Dig, de fattigas tröstare:

Fröjda Dig, äktenskapets renhjärtade beskydd;

Fröjda Dig, fiendernas försoning,

Fröjda Dig, de orättvist fördömdas beskyddare;

Fröjda Dig, barmhärtig förmedlare för dem är skyldiga inför världens dom;

Fröjda Dig, de hemlösas härbärge;

Fröjda Dig, beskyddare för alla som ropar till Dig om hjälp;

Fröjda Dig, ärevördiga Moder Matrona, vår varma förebedjerska inför Gud!

Kontakion 11

Änglarnas sång hörde Du, ärade Moder Matrona, redan när Du levde på jorden. Undervisa även oss ovärdiga i hur vi ska prisa Gud, Den som förhärligas i Treenigheten, Fadern, Sonen och den Helige Ande, till Den de himmelska skarorna med en enda röst sjunger: Halleluja!

Ikos 11

Strålande lyser ditt liv, saliga Matrona, och fördriver denna fåfänga världens mörker och upplyfter våra själar till att även vi må upplysas av Guds nåds strålar och gå igenom detta förgängliga liv för att nå till Himmelens Rike, där Du, Moder, nu gläder Dig och hör vår röst, ropande:

Fröjda Dig, Guds evigt brinnade ljus;

Fröjda Dig, dyrbar pärla, som upplyser oss med din helighets ljus;

Fröjda Dig, välluktande blomma, som sprider den Helige Andes väldoft;

Fröjda Dig, trons sten, som stärker de svaga i fromhet;

Fröjda Dig, högtstrålande stjärna, som visar oss den rätta vägen;

Fröjda Dig, Kristi modiga kämpare, du som med bönens svärd förskräcker demonernas arméer;

Fröjda Dig, ty Du hade ett heligt och rent liv;

Fröjda Dig, ty Du hade en ärorik död inför Gud;

Fröjda Dig, ärevördiga Moder Matrona, vår varma förebedjerska inför Gud!

Kontakion 12

Guds ymniga nåd fick Du redan från födseln, saliga Moder och den var med Dig i hela livet. Vår orubbliga tro är att även efter din död förblir den med dig. Därför faller vi ned inför Dig och ber: lämna inte oss, vi som fortfarande vandrar på jorden, utan din hjälp och ditt beskydd och be Gud att förbarma sig över oss alla som sjunger: Halleluja!

Ikos 12

Vi lovsjunger dina många under, Moder Matrona, och prisar Gud som gav Dig som gåva till Moskva och till vårt ryska Fosterland under de svåra tiderna av förföljelse, Dig, fromhetens och trons orubbliga pelare. Och nu sjunger vi med tacksamt hjärta till Dig, saliga Moder, sålunda:

Fröjda Dig, Du som fick Kristi frid i själen;

Fröjda Dig, Du som gav Dig själv till Gud som offer för världen;

Fröjda Dig, Du som uppenbarade Guds nåds kraft i den bräckliga kroppen;

Fröjda Dig, Du som visade oss Guds barmhärtighet när dina ärevördiga reliker upptäcktes;

Fröjda Dig, underbar blomma i de moskoviterna helgonens skara;

Fröjda Dig, Moskvas högtärade smycke;

Fröjda Dig, ständiga förebedjerska för vårt Hemland inför Gud;

Fröjda Dig, uppmaning till ånger och bön för Ryssland;

Fröjda Dig, ärevördiga Moder Matrona, vår varma förebedjerska inför Gud!

Kontakion 13

O saliga Moder, hör denna lovprisning som vi frambär till Dig och be vår Herre Jesus Kristus om våra synders förlåtelse, att ge oss ett bra kristet slut på vårt liv och ett gott försvar vid Hans förskräckande dom, för att även vi ska bli värdiga att i paradisets boningar lovprisa den Heliga Trenigheten, sjungande: Halleluja!

(Detta Kontakion läser man tre gånger, sedan läser man Ikos 1 och Kontakion 1).

Bön

O saliga Moder Matrona, Du som är med själen i himmelen inför Guds tron och vilar med kroppen på jorden och med Guds välsignelse gör många underverk. Sänk din barmhärtiga blick till oss syndare som i nöd, sorg och synd tillbringar vårt liv, trösta oss, de hopplösa, bota våra fruktansvärda sjukdomar som vi får från Gud för våra synders skull; rädda oss från varje trångmål och fara, be till vår Herre Jesus Kristus att förlåta oss våra synder och företrädelser som vi gjorde sedan vår ungdom tills nu, för att genom dina förböner få välsignelse och stor barmhärtighet och för att prisa den Ende Gud i Treenigheten, Fadern, Sonen och den Helige Ande, nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

Vi prisar Dig, heliga ärevördiga Moder Matrona, och prisar ditt heliga minne, ty Du ber för oss till Kristus vår Gud.

Källor:

1.Boken ”Den Heliga Matrona av Moskva: liv, underverk och Akathistos”, originaltiteln: ”Sjisni i tjiudesa blasjenoi staritse Matrony Moskovskoy”, översättning från ryska till rumänska av Lucia Ciornea, Förlag Sophia, 2007.

2.http://ortodoxakyrkan.blogspot.com/2009/03/saliga-matrona-av-moskva-helgon-och.html

3. en recension av Ciprian Voicilă, tagen från www.crestinortodox.ro

Akathistoshymnen är tagen från ovanstående bok och översatt till svenska av mig (baserad på den rumänska översättningen).

https://monicalassaren.blogspot.com/2010/07/den-heliga-matrona-av-moskva-1881-1952.html

Akathistos till den Heliga Makrina (+300-talet)

Kontakion 1

Till Dig, Du som blev utvald av Gud i de rättfärdigas släkt för att fullända den utsmyckade kransen, frambringar vi tacksamhetssånger och lovprisningar, vi som i denna världen befinner oss mitt i bekymmer och bedrövelser och ber och väntar på att Guds barmhärtighet ska överstråla oss genom Dina heliga förböner och förmedling och ropar sålunda: Fröjda Dig, Heliga Ärevördiga Moder Makrina!

Ikos 1

De änglaskarorna behagades av din vandel på jorden, ärevördiga Moder, ty medan Du hade en mänsklig kropp levde Du som en ängel och besegrande kroppsliga lidelser och begär gick Du in i det himmelska hemlandet. För allt detta lovar vi Dig sägande:

Fröjda Dig, din moders första frukt med egen rik skörd;

Fröjda Dig, manlig styrka i kvinnlig natur;

Fröjda Dig, änglalikt väsen i jordisk kropp;

Fröjda Dig, att Du korsfäste dina naturliga kroppsliga lidelser;

Fröjda Dig, av levande kärlek till Gud upptända flamma;

Fröjda Dig, att Du betvingade draken med det Heliga Korsets vapen;

Fröjda Dig, att Du genom trons kraft besegrade till och med dödsångesten;

Fröjda Dig, att Du upplyser vårt förstånd med den goda tanken;

Fröjda Dig, att Du genom ditt livs exempel ger oss helig undervisning;

Fröjda Dig, att Du nådde till den kristna lärans och upplevelsens djup;

Fröjda Dig, till Gud upphöjda väldoftande rökelse av ständig bön;

Fröjda Dig, rökelsekar uppfyllt med den evigt brinnande vishetens olja;

Fröjda Dig, Heliga Ärevördiga Moder Makrina!

Kontakion 2

Eftersom Du älskade Kristus-Guds Ord, bar Du psalmsångernas ord med Dig som ständiga följeslagare vid varje tid. För detta ber vi Dig om att även vi må styrkas för att fläta kransar av lovord för de goda gärningars skörd som vi frambär till Gud, sjungande tillsammans med Dig: Halleluja!

Ikos 2

Hundrafaltigt återgivande sådd visade Du Dig, när Du kom upp ur dina förfädernas välsignade jord och genom att Du benådades av Gud med den himmelska visheten valde Du det rena livet här på jorden och förberedde det eviga livet med ständiga böner och återhållsamhet. För allt detta besjunger vi Dig sålunda:

Fröjda Dig, vacker knopp, ur den rätta trons skott utsprungen;

Fröjda Dig, att Du kom upp ur en välsignad rot;

Fröjda Dig, att Du drack ur den Heliga Skriftens ljuvliga källa som en törstande jord;

Fröjda Dig, att din moder redan från vaggan ammade Dig med den rätta trons mjölk;

Fröjda Dig, att dina barndomsår blev smyckade med fulländad vishet;

Fröjda Dig, saktmodigt lamm, att Du bar Kristi ok med glädje;

Fröjda Dig, Du, som klädde Dig i god kunskap;

Fröjda Dig, att Du smyckades med anletets skönhet;

Fröjda Dig, att Du förvärvade den Helige Andes rikedom;

Fröjda Dig, att Du valde den Himmelske Brudgummens kärlek;

Fröjda Dig, att dina brinnande böner medlar mellan oss och Gud för vår räddning;

Fröjda Dig, att Kristus själv från början utvalde Dig som Sin Brud;

Fröjda Dig, Heliga Ärovärdiga Makrina!

Kontakion 3

Redan före din födelse förkunnade en ängel för din moder Emilia tre gånger att Du skulle kallas Thekla, förutsägande med detta att din kamp och dina mödor skulle likna den första kvinnliga martyrens, men Du uppkallades efter din farmor Makrina, för att under förföljernas tid lik henne bekänna Kristus, ständigt sjungande: Halleluja!

Ikos 3

Lik de visa jungfrurna bevarade Du din själs ikonlampa brinnande, Du smyckade den med dygdens ljus och närde den med Guds kärleks olja, redo att träda in i den Himmelske Brudgummens Bröllopsgemak. Till Honom bönfaller vi Dig nu att bedja för våra synders förlåtelse och förbarmande på domens dag, vi som sjunger till Dig sålunda:

Fröjda Dig, till Kristus ständigt upphöjande sångens sötma;

Fröjda Dig, med gudomligt tänkande utsmyckat hjärta;

Fröjda Dig, att Du bevarade den Helige Andes flamma levande och gjorde den rikligt bördig;

Fröjda Dig, att Du i allt visade Dig vara återhållsam;

Fröjda Dig, att Du levde vid din moders sida ända till hennes jordiska livs slut;

Fröjda Dig, att Ni tillsammans fyllde stora andliga mått;

Fröjda Dig, att Du lik dina förfäder lämnade de jordiska skatterna;

Fröjda Dig, för att genom detta benådades Du med de himmelska;

Fröjda Dig, att Du lämnade allt och förvandlade ditt hem till ett kloster;

Fröjda Dig, honungssamlade bi, som inte förskonade din kropp från några mödor;

Fröjda Dig, att Du ofta skådade den Himmelske Konungen med det andliga ögat;

Fröjda Dig, att Du nu tillsammans med de visa jungfrurnas skaror befinner Dig i himmelsk salighet;

Fröjda Dig, Heliga Ärevördiga Moder Makrina!

Kontakion 4

De himmelska skatterna, som ögat inte sett, örat inte hört och människans hjärta inte uppnått, har Du nu vunnit för oss och Du gläds i himlarna över gudomlighetens osägliga skönhet, drickande Brudgummens sötma tillsammans med de Ärevördigas och Rättfärdigas skaror, vid vars sida bedja, Moder, för oss, att vi må befrias från smärta och nöd, och sjunga till Gud: Halleluja!

Ikos 4

En gränslös iver att värdigas de heliga dygdernas gåva hade Du och därför gjorde Du inte slut på dina mödor och stärkte Dig genom en sträng askes för att förmå kroppen tjäna anden, lämna den världsliga förgängligheten bakom Dig och fullborda heligheten genom kontemplation. Ditt liv skådande dristar vi oss att lovprisa Dig med denna sång:

Fröjda Dig, att Du visade Dig vara ett utvalt käril av himmelsk vishet;

Fröjda Dig, att Du hade din lust i återhållsamheten;

Fröjda Dig, att Du förhärligades genom att vara ödmjuk;

Fröjda Dig, att Du blev rik genom givmildhet;

Fröjda Dig, brinnande förebedjerska inför Gud;

Fröjda Dig, styrka och stöd för de som är omringade av frestelser;

Fröjda Dig, glädjens överflöd för de sorgsna;

Fröjda Dig, snara tröstare för de bedrövade;

Fröjda Dig, stilla hamn för de som befinner sig i krig;

Fröjda Dig, kärlekens överflödande bägare som uttöms för Gud;

Fröjda Dig, påsklilja som doftar av de goda gärningarnas vällukt;

Fröjda Dig, med mildhetens krans smyckade vita duva;

Fröjda Dig, Heliga Ärevördiga Moder Makrina!

Kontakion 5

Lik en erfaren atlet avslutade Du ditt goda lopp och med manlig iver besegrade banans hinder. Därför värdigades Du i det Himmelska Riket att av Herren Kristus mottaga segerkransen; skänk även oss brinande kärlek och ånger och föröka ivern i våra hjärtan för att sjunga till Gud: Halleluja!

Ikos 5

Vi förundras över dina goda gärningarnas mångfald och vi lovar din ständiga mödan som Du inte undandrog Dig för att kärleksfullt offra för Härlighetens Herre. Du som mottog även gåvan att göra under, varmed Du hjälpte de nödställda, be nu även för de själsliga lidelsernas helande av de som sjunger till Dig:

Fröjda Dig, evigt brinnande längtan till Gud;

Fröjda Dig, ständigt närvarande hjälp för de hjälplösa;

Fröjda Dig, medlare för de troende till Gud;

Fröjda Dig, som stärker hoppet för syndarna;

Fröjda Dig, ljusstake som tänds av den gudomliga vishetens strålar;

Fröjda Dig, ledsagare till Himmelrikets ljus;

Fröjda Dig, milda beskydd åt de bedrövade;

Fröjda Dig, renhetens ljuvligt doftande balsam;

Fröjda Dig, eld som förtär lidelserna;

Fröjda Dig, Du som helar den själsliga smärtan;

Fröjda Dig, Du som botar de kroppsliga sjukdomarna ;

Fröjda Dig, att vi genom din bön erhåller själens frid;

Fröjda Dig, Heliga Ärevördiga Moder Makrina!

Kontakion 6

Eftersom du älskade fattigdomen, från ungdomen följde Du den monastiska vägen och lämnade vid sidan av den jordiska egendomen även de värdsliga vanorna. Så drog Du även din moder Emilia till det omateriella livet genom ditt livs exempel. Lyft ock oss ur lidelsernas djup till det öförgängliga ljuset och lär oss att sjunga tillsamman med Dig till Gud: Halleluja!

Ikos 6

Ditt hem blev ett kloster, tjänarinnorna dina systrar och din egendom skänktes till Kyrkan för att hjälpa de fattiga. Den världsliga njutningen lämnade Du bakom Dig som avfall och eftersom Du ringaktade den jordiska äran närmade Du Dig kärleksfullt den himmelska filosofin, ty Du längtade över att se ditt namn skrivet i Livets Bok. Medla detta även för oss, vi som lovsjunger Dig sålunda:

Fröjda Dig, munkarnas vackra blomma;

Fröjda Dig, myrra som förlänade väldoft åt den asketiska vägen;

Fröjda Dig, god herde till fåren som Kristus överlämnade Dig att valla;

Fröjda Dig, brinnande bön som upplyste vägen för dina efterföljare;

Fröjda Dig, kloka hushållerska, som genom att skänka bort dina egendomar, samlade skatter i himmelen;

Fröjda Dig, att Du lämnade allt och följde dygdens väg utan hinder;

Fröjda Dig, vishetens djup, Du som kärleksfullt ledde ditt konvent;

Fröjda Dig, ödmjukhetens sten, varur de monastiska blommorna spirade upp;

Fröjda Dig, att över alla dina dygder strålade ödmjukheten;

Fröjda Dig, eremiternas vägledare;

Fröjda Dig, svärdet som hugger lidelserna;

Fröjda Dig, att dina goda gärningar nu har förvandlats till en vacker himmelsk krans;

Fröjda Dig, Heliga Ärevördiga Moder Makrina!

Kontakion 7

Vem kan med värdighet prisa dina goda gärningar eller vem förundras inte över din tapperhet, ärevördiga moder! Ty Du närde din själ i den himmelska vishetens paradis och nådde det underbara tältet där Du hör änglaskarornas stämma fylld av vällust och sjunger tillsammans med dem: Halelluja!

Ikos 7

Du visade Dig bära mångfaldig frukt på jorden och var den första bland alla i dygdernas förvärv, fastän Du verkade i fullkomlig ödmjukhet och sökte inte den förgängliga äran, utan det eviga prisandet i himmelen; drista Dig att be även för oss inför den Heliga Treenigheten om en droppe av den gudomliga ödmjukheten för att smälta våra förstenade hjärtan som sjunger till Dig sålunda:

Fröjda Dig, att Du drogs till Gud;

Fröjda Dig, att Du prisade gudomligheten genom ett gott verk;

Fröjda Dig, att Du ansträngde Dig i orubbligt hopp;

Fröjda Dig, örn som höjde sig till himmelska höjder;

Fröjda Dig, att Du drack ur paradisets källa;

Fröjda Dig, att Du visade Dig den Helige Andes boning;

Fröjda Dig, att Du strålade med dina goda gärningar på jorden;

Fröjda Dig, att genom din duglighet blev Du änglalik;

Fröjda Dig, av Herren Jesus utvalda käril;

Fröjda Dig, ljuvligt sjungande näktergal;

Fröjda Dig, Du som öppnar ångerns portar;

Fröjda Dig, Du som tar del av den gudomliga glansen;

Fröjda Dig, Heliga Ärevördiga Moder Makrina!

Kontakion 8

Liksom det rena guldet renas i deglarnas eld, renades även Du i prövningarnas och smärtornas eld, vilken Gud gav Dig genom sin försyn, Han som stärker dem som bemödar sig för Guds skull . Vid livets slut gav Han Dig ett strålande ansikte och visade din gudomliga avbild, för att även vi skulle se hur tålamodet glänser i prövningarnas eld. För detta lovprisar vi Dig, ropande till Gud: Halleluja!

Ikos 8

Ditt liv var ett levande exempel även för den Store Basilios, ty efter att Du såg honom återvända hem från högskolorna, full av vishet och överträffande de mest framstående domarna, ledde Du honom till den gudomliga kärlekens ideal, så att han överträffade många som glänste i dygden. På detta prisar vi Dig salig, sägande:

Fröjda Dig, Du som uppfyllde Herrens bud;

Fröjda Dig, lysande mast, vägledande på livets hav;

Fröjda Dig, ljuvligt klingande luta;

Fröjda Dig, eremiternas ljusa gemenskap;

Fröjda Dig, de frommas ärade smycke;

Fröjda Dig, att Du öppnade de asketiska ansträngningarnas väg som en strålande fackla;

Fröjda Dig, att Du vägledde den Store Basilios;

Fröjda Dig, att Du upplyste Gregorios själ genom hemlig undervisning;

Fröjda Dig, Navkratios ledsagare;

Fröjda Dig, att Du förberedde dygdens väg för Petros;

Fröjda Dig, tålamodets pelare i föräldrarnas hem;

Fröjda Dig, att Du var din moders ålderdoms glädje och ro;

Fröjda Dig, Heliga Ärevördiga Moder Makrina!

Kontakion 9

Barmhärtighetens smycke bärande, hjälpte Du oförtröttligt de svaga . Be även nu, tillsammans med dina bröder hierarker, för oss syndare, som lätt felar, skingra frestelsernas omringning och för bort demonernas pilar, för att vi som blir räddade ska sjunga till Gud: Halleluja!

Ikos 9

Underbart belönade Gud dina mödor genom helandets gåva, ty Du räddade Dig själv från krankheten. Hela även vårt samvetes sår, höj oss ur syndernas mörker och giv oss ett rent hjärta och en orubblig vilja för att även vi med glädje ska kunna bära Kristi goda ok och sjunga till Dig:

Fröjda Dig, att Du med tro bad Gud om helande;

Fröjda Dig, att Du inte sökte tröst hos de jordiska läkarna;

Fröjda Dig, att jord blandad med bönens tår var din läkedom;

Fröjda dig, att det Heliga Korsets tecken helade Dig fullkomligt;

Fröjda Dig, att din rättrogna moders hand gjorde ett tecken på ditt sjuka bröst;

Fröjda Dig, att Du botade den sjuka flickan genom din bön;

Fröjda Dig, att Du mättade de hungriga, genom att föröka säden;

Fröjda Dig, att Du visade Dig vara en sann profet;

Fröjda Dig, stödjande stav för syndare;

Fröjda Dig, pansar mot de osynliga fienderna;

Fröjda Dig, tår av ånger som öppnar oss Paradisets port;

Fröjda Dig, att Du räddar oss med dina tårar från bedrövelsen;

Fröjda Dig, Heliga Ärevördiga Moder Makrina!

Kontakion 10

Då Du höjdes över naturen, dog Du från världen och de världsliga tingen och strävade efter den gudomliga kärleken, ty Kristus var din starka och orubbliga tröst i kampen mot lidelserna. Mottagande gåvornas krans tog Du boning i de himmelska rummen tillsammans med de visa jungfrurna. För detta lovprisar vi Dig, sjungande till Gud: Halleluja!

Ikos 10

Med glädje lyfte Du korset på dina axlar och efterföljde Herren. Genom att stärka kroppens svaghet med andens iver och behärska lidelsernas storm med din ande (nous) vittnade Du om det eviga livet. Ge även oss dödens åminnelse och ett gott försvar vid Guds förskräckliga dom, vi som sjunger till Dig:

Fröjda Dig, att Du mottog lidelsernas slocknandes gåva;

Fröjda Dig, att Du brinnande längtade efter fullkomnighetens blomma;

Fröjda Dig, Du som inte lät Dig luras av njutningarnas sötma;

Fröjda Dig, att Du inte fruktade prövningarnas eld;

Fröjda Dig, att Du frambar tro, hopp och kärlek som Gudi välbehagliga offer på Hans altare;

Fröjda dig, att Du klädde Dig i himmelsk makt;

Fröjda Dig, djup skatt av andligt tänkande;

Fröjda Dig, brinnande längtan efter Herren Jesus Kristus;

Fröjda Dig, renhetens väldoftande blomma;

Fröjda Dig, högtärade bland jungfrur;

Fröjda Dig, att Du värdigades änglarnas prisande;

Fröjda Dig, deras glädje, som skyndar att ära Dig;

Fröjda Dig, Heliga Ärevördiga Moder Makrina!

Kontakion 11

Lik Moses som förde sitt folk genom havet och ledde det genom öknen, fördes Du genom det förgängliga livets prövningar och blev benådad med en vägvisande ängel genom himmelens tullhus tills Du nådde den himmelska saligheten. Underlätta med dina böner även vår väg genom lidelsernas hav och livets frestelser, för att även vi renade ska nå den himmelske Jerusalem och tillsammans med Dig sjunga till Gud: Halleluja!

Ikos 11

Två plankor i form av ett kors blev dina sista prövningars bädd i fullkomlig fattigdom, din broder Gregorios mantel blev din begravnings smycke och från himmelen benådades Du, som en sista belöning, med ett överflöd av den trefaldigt lysande himmelska glansen, som upplyste ditt ansikte på ett underbart sätt i dödens stund, då din själ med glädje skyndade i Herrens händer. För allt detta lovar vi Dig sägande:

Fröjda Dig, Du som övervinner våra själsliga våndor med ditt hopp;

Fröjda Dig, Du som upplyser vårt sinne för att kunna fullgöra den gudomliga viljan;

Fröjda Dig, de fallnas upprättelse;

Fröjda Dig, de fördrivnas hamn;

Fröjda Dig, de plågades tröst;

Fröjda Dig, att Du räddar dem som befinner sig i smärtornas bojor;

Fröjda Dig, att Du renar oss från syndernas smuts med din rena gråt;

Fröjda Dig, att Du upplyste ditt sinne med långa vakor;

Fröjda Dig, att Du närde din själ med upprepade fasta;

Fröjda Dig, att Du botar de förlorades blindhet;

Fröjda Dig, att Du fördriver de förföljda själarnas bedrövelse med din bön;

Fröjda Dig, att Du förlöser våra förstenade hjärtan som inte förmår känna ånger;

Fröjda Dig, Heliga Ärevördiga Moder Makrina!

Kontakion 12

Din övergång från detta jordiska liv till det himmelska tycktes inte vara en mänsklig, utan en änglalik företeelse, eftersom Du bevarade tanken opåverkad av kroppens lidande, kontemplerade din livsväg från början till slut och väntade på den djupt efterlängtade Brudgummen med himmelsk och ren kärlek, medan Du sjöng till Honom med tro: Halleluja!

Ikos 12

Inget jordiskt kunde hindra Dig längre från den Ljuvlige Jesu kontemplation, på Vilken Du fästade din blick och tanke och till Vilken Du upplyfte din sista bön, när Du bad Gud om en ängel som skulle visa dig vägen till det himmelska Riket. Var nu en vägvisare för oss i dödens stund, vi som ärar din åminnelse och sjunger till Dig:

Fröjda Dig, Du som brann av iver för den gudomliga helgelsen;

Fröjda Dig, träd med himmelsk skrud;

Fröjda Dig, att Du sprang ifrån djävulens bedrägeri;

Fröjda Dig, det oberövade offrets hyllning till Gud;

Fröjda Dig, att Du speglade Faderns härlighet;

Fröjda Dig, att Du längtade efter Sonens kärlek;

Fröjda Dig, att Du bevärdigades bli den Helige Andes boning;

Fröjda Dig, att Du hade ett vackert slut på ditt livs jordiska resa;

Fröjda Dig, nyckel som öppnar det himmelska Rikets portar;

Fröjda dig, att ditt ansikte upplystes av himmelskt ljus;

Fröjda dig, att Du fick en rikt smyckad krans;

Fröjda Dig, att Du nu dansar med de himmelska skarorna;

Fröjda Dig, Heliga Ärevördiga Moder Makrina!

Kontakion 13

O mycket visa och högt prisade Heliga Makrina, vår tunga förlamas när vi talar om ondskans djup som vi nedstörtade i och vårt sinne förmörkar när vi tänker på svagheterna i vår natur; men Du som en barmhärtig ta emot denna ringa bön och medla för oss att vi må benådas med ett rent hjärta, orubblig tro och brinnande kärlek för att fullfölja Guds vilja och upplyfta och räddade från syndernas träldom sjunga: Halleluja!

(upprepas tre gånger)

sedan Ikos 1 och Kontakios 1

Vi prisar Dig, heliga ärevördiga Moder Makrina, och prisar ditt heliga minne, ty Du ber för oss till Kristus vår Gud.

https://monicalassaren.blogspot.com/2010/07/den-heliga-makrina-300-talet-levnad-och.html

Ortodoxa Kyrkor - Swedish Flowers of Orthodoxy 1

Ortodoxa Kyrkor - Swedish Flowers of Orthodoxy 1

Total Pageviews

Welcome...! - https://gkiouzelisabeltasos.blogspot.com